Det svenska flyktingmottagandet 2015 blev en smärre ekonomisk succé. Det kan vara kungarikets bäst bevarade hemlighet.
Redan när tågen rullade in i Malmö ojade sig prognosmakarna i kör. Sverige skulle tvingas låna när statens kostnader för migrationen plötsligt fördubblades. Underskott på 1-2 procent spåddes. Flyktingarna skulle äta oss ur huset. Sedan dess har vi fått höra hur vi måste strypa migrationen för att ha råd med välfärden, mest vulgärt formulerat av justitieminister Morgan Johansson som 2018 tackade den repressiva flyktingpolitiken för att man nu hade råd med sommarbusskort åt ungdomar.
Detta var, och är, de självklara slutsatserna för den som lärt sig att politikens mål är “sunda statsfinanser”, att budgetunderskott är livsfarligt och att invandrare, särskilt flyktingar, innebär en “belastning”, för att använda moderatledaren Ulf Kristerssons ord…
Men titta på siffrorna. 2016–2018 gjorde staten hela tiden överskott. 2017 kunde Magdalena Andersson konstatera att staten inte lånat en krona, utan tvärtom fortsatt att betala av på statsskulden.
Kommunerna, som ju skötte mycket av den praktiska hanteringen av flyktingarna, gjorde med SKR:s ord “rekordresultat”. Gödda av statsbidrag för flyktingar visade bara 9 av 290 underskott 2016. Samtidigt, och viktigare, fick Sverige ett tillskott av arbetskraft som, rätt hanterad, kommer att mildra de demografiska problemen de närmaste årtiondena.
Migrationsforskaren Peo Hansen använder denna mot alla odds flygande humla som sitt främsta argument för att den ekonomiska sparpolitik som präglat Sverige och världen i decennier måste ställas på ända.
I sin nya bok, A modern migration theory – an alternative economic approach to failed EU policy, beskriver han hur staten motvilligt tvingades bedriva ett slags flyktingkeynesianism. De statliga utgifterna blev ju omedelbart till inkomster för kommuner, företag och privatpersoner – sådant som inte får plats i de snävare statsfinansiella kalkylerna. Tack vare dessa stimulanser sköt tillväxten i höjden, arbetslösheten minskade och skatteintäkterna ökade. Den första slutsatsen är att ett stort flyktingmottagande kan vara en god affär även för budgethökar…
—Petter Larsson, kulturartikel I Aftonbladet.