När strejkrätten inskränks och anställningsskyddet försämras motiveras åtgärderna med att man vill säkra “balansen mellan arbetsmarknadens parter”. Även kritikerna nöjer sig med att diskutera om någon part fått för mycket eller för lite. Men mänskligheten är inte indelad i några “parter”. Att det ens finns en arbetsmarknad beror ju bara på att ett fåtal människor kontrollerar samhällets produktiva resurser medan alla andra måste sälja sin arbetskraft.
När marknadshyror i nyproduktionen föreslås sägs det att vi ska få fler bostäder utan att boendekostnaderna höjs. Det är förstås en ren lögn. Fastighetsägarna driver på för denna reform just för att de vet att hyrorna snart kommer att följa bostadsrätts- och villapriserna i en kurva som stiger mot stjärnorna.
Men inte ens när Vänsterpartiet hotar att fälla regeringen över hyresfrågan kan problemet kläs i ett annat språk än ett som handlar om “parter” och “partsförhandlingar”. Som om spelplanen på något sätt vore jämn. Som om det kunde finnas frivilliga överenskommelser mellan de som äger alla tak och de som behöver ett över huvudet.
När vinster i skolan debatteras får vi höra att valfrihet och hög kvalitet kräver konkurrens. På så sätt ska de bästa skolorna bli kvar medan de dåliga försvinner. Men de utländska riskkapitalisterna bakom de privata skolkoncernerna är inte intresserade av svenska skolbarns bildning. Riskkapitalet strömmar bara hit för att ängsliga medelklassföräldrar betrotts med en varsin påse skattepengar som skolkoncernerna kan få fri tillgång till om de bara erbjuder ett minimum av exklusiv privatskoleatmosfär.
I skolvärlden konkurrerar man inte med kvalitet. Man konkurrerar om det mest lättskötta elevunderlaget och om rätten att dumpa sina kostnader på skattebetalarna. Här finns ingen marknadsdriven innovation, bara improduktivt fördelssökande. Ändå handlar hela skoldebatten på något sätt om att ta ställning för eller emot “valfrihet” och “kvalitet”.
Det mest frustrerande med dessa dagliga skendebatter är att ingen tror på dem – egentligen. Alla kapitalister – och alla som haft ett jobb – fattar att det ytterst handlar om att göra pengar på andras ansträngningar. Det är bara ett litet skikt av liberala ideologer som insisterar på att det är kartan och inte verkligheten ska gälla.
—Per Anders Svärd, ledare i Arbetaren.