I slutet av 70-talet hade en rad stora reformer på arbetsmarknaden just landat. Medbestämmandelagen var mest omdebatterad, de uttalade ambitionerna att kraftigt öka de anställdas makt fick mången borgerlig ledarskribent att tugga fradga. Rätt obefogat skulle det visa sig, snart döptes lagen till “Tutan” i fackliga kretsar; vi blev överkörda som vanligt, arbetsgivaren var bara tvungen att tuta först…
Den lag som skulle sätta störst avtryck var… Lagen om anställningsskydd, las. Från början motiverad främst med behovet att skydda äldre innebar den en liten men verklig förskjutning av makten på arbetsplatserna. Arbetsgivarens gamla rätt “att fritt antaga och avskeda arbetare” naggades i kanten när kraven på saklig grund och turordning lagstadgades…
Krypskyttet mot anställningsskyddet har pågått i decennier, inte utan framgångar och det var inget att förvånas över att kraven på ytterligare urholkning av las fanns med i Januariöverenskommelsen. Så visst finns det problem med las som borde åtgärdas. Men den läckande lagstiftningen behöver tätas, inte få ytterligare hål och smitvägar för arbetsgivarna.
Det märkligaste är ändå att det från fackligt håll nu framhålls att förhandlingarna om las måste vara klara innan september då den avbrutna avtalsrörelsen ska återupptas. Det vill säga att dessa förhandlingar, som kan komma att påverka arbetsförhållandena i många år framåt, ska föras under fredsplikt, utan rätt till stridsåtgärder…
Ska nu anställningsskyddet åter regleras i avtal så som det till stora delar var innan las, måste sådana förhandlingar självklart ske utan fredsplikt. Det skulle lyfta frågan från de slutna förhandlingsrummens och de ängsliga politiska kompromissernas områden och lägga den där den hör hemma, i öppen dragkamp mellan ägarna och oss anställda, organiserade i våra fackföreningar. En sådan fajt skulle stärka den nästan bortglömda tanken på att vi kan slåss tillsammans för gemensamma intressen, bortom allt det som skiljer oss åt och som får absurt stort utrymme i dagens politiska debatt. Att däremot gå in i avgörande förhandlingar under hot om statlig lagstiftning och utan egna maktmedel är en facklig självmordsstrategi.
—Lars Henriksson, krönika i Dagens Arbete.