Tänk dig en överfull buss på en stekhet sommardag. De hopklämda resenärarena knuffar och skaver mot varandra. En passagerare har svårt att andas och klagar högljutt över situationen: ”Något måste göras!” En annan passagerare instämmer. Läget är verkligen ohållbart. Men kanske kan passagerarna gå ihop och ställa krav på bussbolaget? Då måste de ju sätta in fler fordon på sträckan!
Mot detta genmäler en tredje resenär ilsket att bekymren inte har något alls med bussbolaget att göra. Problemet är i stället de där utlänningarna som tar upp en massa plats. De borde skickas tillbaka till där de kom ifrån! Att följa den samtida samhällsdebatten känns väldigt mycket som att kliva på den där bussen.
Varje försök att samla människor för att åtgärda gemensamma problem undermineras aktivt av den vresige medpassageraren, samtidigt som det undermåliga bussbolaget fortsätter att dra in pengar. Dessvärre är mönstret långt ifrån nytt. Faktum är att bussexemplet är 75 år gammalt vid det här laget…
Båda revolutionärer och reformister tänker sig att det går att ändra på de spelregler som får samhällslivet att gestalta sig som det gör. Ställda inför verkliga problem – som trängseln på bussen – frågar sig revolutionärer och reformister därför intuitivt vad som krävs för att påverka problemets orsaker. Vilka makthavare kan ställas till svars? Vilka resurser kan omfördelas? Vad kan vi göra tillsammans?
Den argsinta tredje passageraren – den auktoritära agitatorn – börjar dock i en helt annan ände. Här är utgångspunkten aldrig att förändra själva villkoren för situationen. I stället tar agitatorn människors missnöje som en förevändning för att få kasta någon av bussen.
Agitatorn tar visserligen fasta på konkreta problem i människors vardag (som att det är för varmt och trångt på bussen). Men avsikten är aldrig att åtgärda problemens orsaker. Tvärtom försöker agitatorn fånga upp alla vaga missnöjeskänslor i det moderna samhället med målet att förstärka dem och rikta dem mot en syndabock…
Dagens nationalkonservativa och populistiska agitatorer jobbar på samma sätt. Bakom allt deras raseri mot ”etablissemanget” och den rådande ordningen finns i slutändan bara tomma klyschor om ”den gamla goda tiden”…
I stället för att ta itu med de krafter som påverkar människors liv på djupet (som kapitalismen, könsmaktsordningen och den strukturella rasismen) erbjöd agitatorerna allmänheten en ”förtvivlad besatthet vid deras eget lidande”. Genom att låsa möjligheterna på detta sätt kunde extremhögern rikta anhängarnas psykiska energier åt det håll de ville – mot hat och underkastelse.
-Per Anders Svärd, ledare i Arbetaren
Läs mer https://www.arbetaren.se/2024/05/20/extremhogerns-trick-ar-att-standigt-uppfinna-nya-fantasifiender/