För trettio år sedan röstade svenska folket Ja till EU, som på den tiden hette EG. Jag röstade nej. Att det blev ett ja var verkligen rätt mycket för att eliterna i Sverige – näringsliv och de flesta toppolitiker – sammansvor sig och körde över väljarna. Jag var emot EG därför att jag fruktade att detta politiska projekt skulle mynna ut i en superstat – ett slags nationalstat i jätteformat vilande på en mycket svag grund av folklig identifikation med det europeiska…
Bara några få år senare hade jag ändrat mig. Både för att jag realpolitiskt accepterade det faktum att vi aldrig kommer att lämna EU, men också för att jag litet mer hade börjat hoppas på att EU skulle kunna ta itu med vissa frågor som ingen nationalstat ensam kan lösa: Migration och miljöfrågor. Just detta hade jag även som EG-motståndare hela tiden påpekat – det behövs nivåer ovanför nationalstaten för att hantera gränsöverskridande ödesfrågor.
2003 fick jag i alla fall uppleva glädjebeskedet att svenska folket röstade nej till euron. En gemensam valuta anser jag fortfarande vara irrationell: Man kan inte tvinga in helt olikartade ekonomier, ofta dessutom i olika konjunkturfaser, under en och samma valuta. Det är kommandoekonomi av värsta sort…
På många sätt är unionen ingenting annat än en regional ekonomisk frizon: Fria rörelser för varor och tjänster. Och dilemmat blir då att varje steg i syfte att ge EU en social eller grön dimension riskerar att försvaga demokratin på den nivå där den trots allt ännu fungerar minst dåligt: Den nationalstatliga.
Av LO-medlemmarna röstade bara 38 procent i senaste EU-parlamentsvalen. Europas folkliga klasser är föga närvarande i bygget av Europaunionen. Storkapitalets lobbyister är tyvärr långt mer aktiva.
På senare år har vänstern och socialdemokratin i Sverige blivit alltmer positiv till Europaunionen. Det gäller också mig själv. Skälen till detta är att EU antagit ett antal gröna lagpaket som ofta är starkt progressiva och att unionen tar ställning för Ukraina…
Men en annan förklaring till att EU fått ett ljusare skimmer i de rödgrönas ögon i Sverige är nog tyvärr också att många av oss för tillfället helt gett upp svensk politik: Den drivs så extremt hårt åt höger…
Europaunionen har aldrig, under hela den tid den byggts upp, blivit genomblåst av vindar underifrån, från riktigt breda folklager. Unionen svävar därför ännu över befolkningarna och har inte landat.
-Göran Greider, ledare i Arbetarbladet
Läs mer https://www.arbetarbladet.se/2024-05-29/mitt-engagemang-for-eu-ar-bara-halvhjartat/