Regeringen Löfven är något av ett parlamentariskt missfoster. En i huvudsak högerliberal överenskommelse gjordes mellan S, MP, C och L men partiernas styrka räckte inte till för egen majoritet i riksdagen.
Förutsättningen för regeringens tillkomst var därför stöd från Vänsterpartiet. Men inga politiska samtal fick föras med Vänsterpartiet, det var Centerpartiet och Liberalerna mycket noga med, trots att partiets röster var nödvändiga. Vänsterpartiet uppmanades alltså rösta för den nya regeringen och ett i stora delar borgerligt regeringsprogram som partiet inte skulle ha något inflytande över.
Karaktären av en extrem minoritetsregering förstärktes av att Centern och Liberalerna vägrade att gå med i regeringen. De har i frågor som inte täcks av avtalet agerat som om de tillhörde oppositionen och tillfogat regeringen en rad nederlag i riksdagen vilket försvagat dess legitimitet. Till detta kommer att Liberalerna klargjort att avtalet egentligen var ett misstag, att de egentligen är helt emot regeringen och att de vid första bästa tillfälle vill ingå i en borgerlig regering.
Det var ett misstag av Vänsterpartiet att stödja denna regeringsbildning. Argumentationen att de därmed förhindrade inflytande för SD höll inte, lika lite som Socialdemokraternas argumentation för januariavtalet. SD har idag ett större politiskt inflytande än någonsin och det är alls inte säkert att de haft en lika stark position om det istället hade bildats en borgerlig regering.
De röda linjer Vänsterpartiet drog för regeringspolitiken betraktades sannolikt av Socialdemokraterna som patetiska och i grunden verkningslösa hot. Det är förståeligt att vänsterpartisterna till sist måste visa att de menar allvar. Partiets ledning har i praktiken inget val. Vänsterpartiet måste revoltera mot den underordnade position de hamnat i – genom egen förskyllan, förvisso, men likväl.
Reaktionerna är också förutsägbara. Nu är inte det rätta tillfället för en regeringskris, säger Löfven. Men för en regering är det aldrig rätt tillfälle att hotas av nederlag. Att vi har en fortfarande pågående men avtagande pandemi i landet kan inte få stå i vägen för demokratiska processer. (USA hade presidentval mitt under brinnande epidemi.)
—Carl Tamm, Arena Essä.