Det fanns ett ögonblick i mars 2020 när många av oss i klimaträttviserörelsen kände en viss förvåning över att regeringar i Europa och på andra ställen var beredda att i grund och botten stänga ner hela ekonomier i ett försök att tygla pandemin. Det är slående, med tanke på att samma stater aldrig har övervägt att göra några som helst ingripanden i ekonomin för klimatkrisens skull.
Allmänt sett har pandemin utvecklats ungefär som den globala upphettningen i den enkla betydelsen att de som har drabbats mest och mest sannolikt kommer att dö är arbetarklassen – i synnerhet rasifierade arbetare och människor i de olika krishärdarna i det globala Syd. Samtidigt har de rika med lätthet kunnat isolera sig genom att fly undan till extrahus på landsbygden, och har kunnat få tillgång till privat sjukvård.
Men det finns en viktig skillnad: det ovanliga att Covid-19 i ett tidigt skede också drabbar de rika. Kapitalister, kändisar och politiska ledare har blivit sjuka, personer som i nuläget inte är känsliga för klimatkrisen…
En framgångsrik strategi för att ta itu med klimatkrisen måste hitta sätt att knyta ihop miljörättvisa, arbetarnas kamp och motståndet mot yttersta högern. Utvägen ur sjukvården och ekonomins alltmer utbredda kris kommer att vara att bygga en rörelse som kan få till stånd en mycket snabb övergång bort från fossila bränslen, inte någon grön keynesianism, inte några få förnybara investeringar som hakas på fossilbränsleekonomin, utan att fossilkapitalet faktiskt krossas, inklusive att kolgruvorna omedelbart stängs och massflyget stoppas. Detta går bara att uppnå med hjälp av massiva offentliga investeringar och ökad statlig kontroll över stora delar av ekonomin…
Nivån på de ingripanden som krävs är både lägre och högre än vad som har genomförts för att bekämpa pandemin. Ingen kräver en nedstängning för att ta itu med klimatförändringarna, ingen kräver att hela befolkningar placeras i husarrest eller att ekonomin tvärstannar från en dag till en annan…
Den sortens förändring är helt omöjlig utan att lägga sig i marknadsmekanismerna eller införa någon slags koldioxidskatt. Det kommer att krävas en massiv ökning av det statliga ägandet och en omfattande ekonomisk planering.
—Andreas Malm, intervjuad i Jacobin magazine – översättning: Göran Källqvist i Internationalen.