Samtidigt som de flesta nu går back ekonomiskt så är det lika strålande tider för höjdarna i börsbolagen som det varit sedan många år. LO har publicerat sin årliga rapport om den skenande ojämlikheten där man sedan 1950 undersökt inkomstutvecklingen för vd:arna på 50 av Sveriges största bolag (1980 motsvarade en genomsnittlig vd-lön i de 50 största bolagen i genomsnitt 9,1 industriarbetarlöner, 2021 motsvarade vd-lönen 69,3 industriarbetarlöner).
LO:s avtalssekreterare säger till TT att detta “är beklämmande” och att “eliten tappat fotfästet”(?). Därför kräver också LO att “näringslivstopparna ska hålla igen för att löntagarna inte ska kräva full kompensation.”
Men inför frågan vad LO ska göra “mer än att prata och hota” säger LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson så här: En variant är att facken ska börja kriga mer. Men det är väldigt destruktivt för samhället att de arbetande massorna ska behöva jävlas för att få en större andel av pengen. Det kostar ju rätt mycket för samhället, med produktionsbortfall och harmonin i samhället. Det blir rätt stökigt. Det är en rätt tråkig väg att gå.
Ack ja. Med sådana ledare kommer det inte att bli några förändringar till det bättre, annat än för dem själva. Det är ju just de “tråkiga sätten” som är de som historiskt har fungerat för att minska klassklyftorna. Det är liksom hela idén med fackföreningar att de ska kunna “kriga” för att använda avtalssekreterarens ord.
Om den unga arbetarrörelsen resonerat på det sättet och fruktat “stök” så hade vi inte uppnått mycket varken i Sverige eller på andra håll. Det enda som biter på den ekonomiska elit som på alla sätt berikar sig och ökar sin makt är motmakt. Ett av de viktigaste maktmedel som alla lönerbetare har är strejkvapnet. Om det används.
—Anders Fraurud på egen blogg Pepprat RödGrönt.