Jag minns ett panelsamtal med Tobias Baudin. Han skulle snart bli förbundsordförande för Kommunal och vi talade om den svenska modellen. Varför sätter inte LO med sina 1,4 miljoner medlemmar in stridsåtgärder för att råda bot på Sveriges galopperande ojämlikhet? undrade jag. Med en generalstrejk skulle man tydligt visa vilka som bär samhället.
Jag minns Baudins skratt, han verkade uppriktigt förvånad. Sedan sa han att det inte kommer att hända.
Han var bra på att säga att han ville arbetarnas bästa, Baudin. Kanske gjorde han också det. Jag fick bilden av arbetarrörelsens maktcentra – S och LO – som två köttkvarnar där initialt brinnande revoltörer lär sig behärskning och underdånighet. Kanske är det inte hela förklaringen, men hur annars ska man förstå den totala brist på motstånd som råder när arbetarkollektivet nu rånas gång efter annan?
Jämför med Frankrike. Förra tisdagen gick återigen över miljonen man ur huse för att protestera mot Emmanuel Macrons planerade pensionshöjning från 62 till 64 år. Man har förstått vad liknande arbetstidsförlängningar innebär: att flytta rikedom från de som arbetar till de som äger.
Givetvis kan ingen fackförening värd namnet ställa sig bakom något sådant. Därför gick bland andra tågarbetare, bussförare, lärare, hamnarbetare, lastbilsförare, sophämtare och anställda vid kärnkraftverk och oljeraffinaderier ut i strejk.
Sverige har i dag högst pensionsålder i Europa sett till när de flesta faktiskt går i pension (64,9 år). Man hade kunnat tro att vi stod på gränsen till folkligt uppror av långt större proportioner än i Frankrike.
Men så beslutade den socialdemokratiska regeringen att vi från och med årsskiftet ändå skulle höja pensionsåldern ytterligare. Numera kan garantipension först tas ut vid 66 års ålder. Vi har också förlänats “rätten” att arbeta tills vi fyller 69 – ett hån inte minst mot arbetare inom vård och omsorg som arbetar under hög press.
Reaktioner på det?…
Eftersom de större riksdagspartierna alla stod bakom höjningen uppstod ingen debatt. Och eftersom LO lyder under Socialdemokraterna satt dåvarande (LO)-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson duktigt still i båten innan han kort efteråt utnämndes till näringsminister.
Det är intressant att höra Sveriges homogena elit resonera kring pensionsåldern. Oavsett om de företräder arbetare eller kapitalägare är de mestadels överens. Vi blir äldre och det är jättedyrt. Klart vi måste jobba mer då.Känslan är orwellsk. Att aldrig höra en reflektion över det faktum att vi blivit äldre i samma takt i snart ett sekel… (och) att det normala under samma sekel har varit att korta arbetstiden.
—Roland Paulsen, kulturdebatt i Dagens Nyheter.