Jag blir ledsen när jag nås av beskedet att regeringen säger Ja till gruvbrytning i Kallak – eller Gallok, som namnet lyder på samiska. Jag blir ledsen av många skäl.
För det första för att mineraler räknas som viktigare än rennäring, alltså att ekonomi överordnas en lång tradition upprätthållen av ett urfolk i detta land, ett urfolk som i historien utsatts för rent kolonialt förtryck. Inte heller är det fråga om någon mineral som är kritisk för den gröna omställningen, utan om järnmalm.
För det andra upprörs jag av kortsiktigheten: Här ska alltså brytas järnmalm i kanske femton-tjugo år i ett dagbrott som river upp marker intill nationalparken Laponia och därefter är brytningen inte längre lönsam. Dessa femton år räknas som viktigare än en månghundraårig kultur och naturvärlden som inte ens går att värdera. Samernas renskötsel råkar i kläm. I framtiden måste renar köras på lastbil för att komma fram till renbeten. Vilka långsiktiga effekter anläggandet av gruvdammar får är också osäkert – tungmetaller kan läcka ut.
För det tredje blir jag ledsen på en socialdemokrati och en näringsminister som gärna talar om grön omställning men som i varje kritiskt läge premierar industri och exploatering…
Men eländet är: jag tror att socialdemokratin måste vara både röd och grön. Och nu växer bilden fram av en socialdemokrati som knappt intresserar sig för naturhänsyn. På sikt är det förödande för partiets förmåga att attrahera yngre generationer…
Det är många instanser som sagt eller snarare ropat ut sitt nej till gruvbrytning i Gallok. Länsstyrelsen i Norrbotten gjorde det tidigt och med goda argument. Och alla miljöorganisationer – från Världsnaturfonden över Greenpeace till Naturskyddsföreningen – uttrycker sin förskräckelse över regeringens beslut…
I själva verket verkar det helt klart att Karl Petter Thorvaldsson säger Ja till gruvbrytning av ekonomiska skäl och inget annat.
—Göran Greider, ledare i Dala-Demokraten.