Den gröna revolutionens affischnamn var Norman Borlaug. Han såg till att miljontals människor slapp svälta ihjäl. För detta tilldelades han Nobels fredspris 1970, men är i dag en av de mer omstridda pristagarna, i klass med den nyss avlidne Henry Kissinger. Agronomen Borlaug utvecklade en typ av tättväxande vete med korta strån som gav mycket hög avkastning. Fram till dess hade man begränsats av att grödorna var platsspecifika.
Borlaugs enda gröda lanserades i full skala genom det framväxande gigantiska industrialiserade monojordbruket, där allt skulle anpassas till en och samma modell…
När modellen inte fungerade som man hoppats – jorden, människorna, kulturerna och villkoren är trots allt och gudskelov, platsspecifika – tvingade man grödorna och bönderna att anpassa sig genom massiv användning av kemiska gödnings- och bekämpningsmedel och en maskinpark driven av fossila bränslen…
Den indiska fysikern och aktivisten Vandana Shiva visar i ”Who really feeds the world” att industriellt jordbruk inte är ett kunskapssystem baserat på förståelse för ekologiska processer inom ett agro-ekologiskt system, utan snarare en samling verktyg med våldspotential. Verktyg som tidigare var krigsprodukter, bokstavligt talat, och byggde på kemikalier som ursprungligen konstruerats för att döda människor.
I dag, sextio år efter den gröna revolutionens segertåg, beräknas hela 40 procent av de växthusgaser som orsakar klimatförändringarna komma från det globala jordbrukssystemet. Redan 1995 konstaterade FN att detta system hade förintat mer än 75 procent av den biologiska mångfalden som fanns inom jordbruket. Vad ligger siffran på i dag?
Det mest paradoxala är att förstörelsen i stor skala rättfärdigas med att systemet ”föder människor”. Detta trots att hungern vuxit. Nära en miljard människor, en av åtta invånare på klotet, beräknas vara permanent hungriga, och ytterligare två miljarder lider av sjukdomar orsakade av dålig kost, främst fetma. En gigantisk näringskris sveper, med andra ord, över världen.
Jordbruksstaten Punjab, ibland kallad ”Indiens brödkorg”, var den gröna revolutionens centrum och ansikte utåt, dess ground zero. Men revolutionen har, skriver Shiva ”lyckats förstöra den fertila jorden i Punjab”.
Det brukar sägas att det som händer i Punjab en tid efteråt kommer att hända på andra platser i Indien. Och det som händer är en självmordsvåg. I genomsnitt begår trettio bönder om dagen självmord, oförmögna att betala av sina skulder till de multinationella företag som sålt insatsvaror till dem – varor som det industriella jordbruket tvingat på dem. familj kan drabbas av en serie självmord.
-Anita Goldman, kulturdebattartikel i Dagens Nyheter