Den som vill uppleva hur det känns att sticka in huvudet i ett getingbo ska läsa Lisa Röstlunds reportagebok “Skogslandet”, om det moderna svenska skogsbruket och den svenska skogspolitiken…
Det finns ett sedan snart ett århundrade ett mer eller mindre explicit samhällskontrakt mellan politiker, myndigheter, den skogliga “akademin” och de stora skogsindustriföretagen med sina pappers- och massaindustrier. Enligt detta “kontrakt” är skogens entydiga roll att vara en försörjningslänk åt nämnda industri. Och denna industri vet alltid bäst om hur skog ska skötas.
I boken får vi en hisnande beskrivning av hur Skogsstyrelsens generaldirektör, tidigare skoglig chef på Sveaskog och förstås jägmästare, Herman Sundqvist, enligt vittnesuppgifter och offentliga dokument, på eget bevåg städar undan den för industrin så förhatliga nyckelbiotopsinventeringen och trycker ner andra miljörelaterade och biologiskmångfaldsrelaterade frågor, och medarbetare.
Många gånger sker detta i strid med rådande lagstiftning. Även här häpnar man över att generaldirektören sitter kvar. Men kommer sedan på att det är det omnämnda samhällskontraktet som håller honom på plats.
För det råder trots allt stor politisk enighet om att den “rätta vägen” är skogsindustrins väg. Den vet bäst bättre än alla och i synnerhet bättre än EU. Hela den borgerliga fronten, med ett Centerparti som är mer eller mindre sammanväxt med skogsägarrörelsen, och inte minst det mäktiga industriella “benet” i socialdemokratin agerar stödtrupper. Ett tungt exempel på det senare är att den förre partiledaren och statsministern Göran Persson som agerar fotomodell i skogsindustrins senaste lobbykampanj.
Det är helt enkelt två olika kunskapssystem som krockar. Det ena är det industriella, eller jägmästarkaderns, där det är förutsättningarna för den för den svenska ekonomin livsviktiga skogsindustrin som ska vara det bästa möjliga och ha ständigt företräde. Tillgänglighet till inhemska och lågprissatta träfiberresurser är helt avgörande för dess existens. Hänsyn till miljö- och biologisk mångfald, som enligt rådande skogsvårdslag ska var jämställt med de ekonomiska målen, kommer i andra eller tredje hand. Ofta som några gardinliknande “hänsynsytor”, så kallade skogsridåer.
Det andra krockande kunskapssystemet är det biologiska, miljö- och klimatbetonande, där skogens funktion som virkeskälla inte väger tyngre än funktion för klimat- miljö- och ekosystemstjänser, samt inte minst dess sociala och rent mänskliga funktion. Det kräver ett helt annat brukande än det vi har idag. Jag kan villigt erkänna att jag är på den senare sidan.
—Per Lindvall, ledare i Dala-Demokraten.