Det var alliansen som tog kål på Liberalerna

Som de två tidigare partiledarna Maria Leissner och Bengt Westerberg före henne har påpekat, inleddes … (Folkpartiets/Liberalernas) resa till överflödighet i samarbetet inom Alliansen. Det såg bra ut. Partiet fick flera ministerposter, äntligen skulle man få inflytande över de politiska besluten.

Så blev det. På papperet. Men åtta år vid makten mellan 2006 och 2014 och en hel generation unga folkpartister kom att identifiera sig som allianspolitiker, inte som folkpartister. Tittar man på hårda fakta, så ger opinionssiffrorna samma resultat. Det var Alliansen som tog kål på folkpartiet. Att kritisera namn och symbol är fel medicin även om man bortser från de ytligaste analyserna.

Det är efter 2006 som Folkpartiet/Liberalerna har gjort sin verkliga resa som kröns av den nuvarande ledningens uppenbara plan att åka ur riksdagen 2022. Före 2006 uppnådde Folkpartiet över tio procent, det har man aldrig gjort sedan dess. Idag ser det ännu värre ut.

“Det är inte lätt att vara en del av ett parti som ligger på 2,5 procent i opinionen” säger en idag politisk verksam Folkpartist/Liberal som av lätt insedda skäl föredrar att vara anonym.

För mig har ordet “liberal” varit positivt laddat.  Det kommer ur min oerhörda respekt för John Stuart Mills klokskap och hans feminism som gör att han fortfarande – snart 150 år efter sin död – är aktuell. Det tillsammans med insikten om rättsstatens nödvändighet i varje system som gör anspråk på att kalla sig demokratiskt.

Men ordet “liberal” har missbrukats på allehanda vis. Allt från att ursäkta precis vad som helst så länge det är kapitalistiska / marknadsekonomiska principer som råder – som Liberalerna i Örebro som “uppgraderar” elever till kunder. Till att användas av ett parti som nu tydligt förbereder sig för att välkomna svenska kostymnazister in i den politiska värmen.

Maria Robsham, opinionsartikel i Arbetaren.

Liknande artiklar