Rolf Edberg, och före honom bland annat Elin Wägner (Fred med jorden) står för en varm, humanistisk och reflekterande syn där människan, kulturen och naturen är delar av en helhet.
Den nuvarande miljö- och klimatrörelsen domineras tyvärr i stor utsträckning av ett teknokratiskt perspektiv, där fakta staplas på varandra utan någon förståelse för sammanhang. Baksidan av stridsropet att “lyssna till vetenskapen” (som ju givetvis i sig inte är något fel) verkar vara att man glömmer bort att vetenskapen bara är ett sätt att betrakta verkligheten på och att vetenskapen faktiskt inte har svar på många av våra frågor.
Rolf Edberg : “Naturen är integration och interaktion; spaltningen av naturföreteelser i olika fack är människans påfund. Det har väl varit ofrånkomligt att oavlåtligt ökade kunskapsförrådet lett till allt hårdare specialiseringar.
Men all specialisering drar lätt blicken från det enkla och väsentliga. Den som stirrar mest ser minst, den som ser trångt tänker smått. Ju hårdare specialisering, desto större risk för att man inte ser sammanhangens skog för mängden av fakta”.
De flesta saknar både kunskap och respekt för äldre tiders sätt att vara. Att det gamla bondesamhället, trots alla sina brister, var långt mer cirkulärt, uthålligt och resilient än ett vindkraftverk vill man inte se eller avfärdar som irrelevant.
Att farmors stoppande av strumpor och farfars hög med “skrot” på gården var “re-use, repair, recycle, reduce, re-purpose” är ingen man vill lära sig något av. Eftersom vi lever idag, i nuet, i framtiden. Med en linjär syn på “utvecklingen” kan man aldrig lära sig något av historien, av Rolf Edberg eller Elin Wägner.
—Gunnar Rundgren, om Rolf Edberg och hans bok Vid trädets fot, på egna bloggen Trädgården Jorden.