Det är september 2023 och i år har vi fått lära oss att uppgörelser i den undre världen är att spränga villor, ödelägga radhuslängor och bomba sönder trappuppgångar. Det är att skjuta ner någon framför barn som tränar fotboll.
I år mördar barn andra barn. I år larmar fotbollsföreningar om att gängen raggar barn på träningarna. I år får barn gömma sig när kulorna viner på idrottsplatsen. Man kan inte andas här längre.
Det är september 2023 och det blåser otäcka vindar i landet. Varje dag en ny skottlossning eller ett nytt sprängdåd. Död. Skadad. Skjuten av misstag. Avliden. Sverige vadar i våld.
Den oro och misstänksamhet som gror i brottslighetens spår fräter sönder samhällskittet. Våldet är så grovt, så urskillningslöst, så obegripligt att vi har hela kvarter, hela stadsdelar, som kalkylerar med risken att de eller deras älskade ska drabbas.
Vem är min granne släkt med? Vem är det som går i min trapp? Törs jag skicka barnen till fotbollsträningen? Det skapar en rädsla som begränsar vardagslivet. Det skapar misstro mot människor och mot grupper som andra tror har koppling till gangsters.
Så här kan vi inte ha det längre.
Vi hamnade inte här över en natt och politikens ansvar är stort. Efter 90-talskrisen slutade politikerna bry sig om socialpolitiken, integrationspolitiken och bostadspolitiken. När marknadens logik har släppts fri – genom privatiseringar och skattesänkningar – har det lett till att samhället, undan för undan, retirerat.
Bostadsområden har tillåtits förfalla, arbetsmarknaden har förslummats, skolan har slutat kompensera för klasskillnader och familjer i behov av hjälp har övergetts.
EU:s fria rörlighet gör att vapen flödar in i Sverige, inte minst från Balkan.
I spåren av vår stora flyktinginvandring har ett sorts skuggsamhälle vuxit fram när många människor som får avslag på sin asylansökan går under jorden och inte sällan blir en del i en svart ekonomi.
Priset för det har man först och främst betalat i bostadsområden och förorter där låginkomsttagarna är många, där de högutbildade är få och där det är svårt att få tag i ett vanligt, hederligt jobb. De första offren för ett socialt sammanbrott är alltid de som bor på sådana platser.
De som förlorar mest på frånvaron av regler, ordning och stabilitet är alltid människor med små marginaler.
–Daniel Swedin, ledare i Arbetet.