Innan pandemins utbrott höjdes röster om de ekonomiska nedskärningarna som väntade Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Flera frågade sig varför socialdemokratin och LO inte satsar på sitt intellektuella arv i en tid då historieskrivningen utmanas av ytterkantshögern.
Frågan blir inte mindre relevant när Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar, i brist på egen demokratisk historia, citerar Per-Albin Hansson och Tage Erlander eller Moderaterna flitigt använder sig av Gustav Möllers “… varje förslösad skattekrona är en stöld från folket” i sin kommunikation. Vad händer den dagen historierevisionismen blir allmängiltig?..
Men det är inte främst historierevisionismen som motiverar ett engagemang för arbetarrörelsens kulturarv, det är det ökade behovet av samtidskunskap. Att förstå vilka politiska beslut som har format det moderna Sverige vi lever i…
Arbetslivsmuseerna lyckas med uppgiften att redogöra för själva industrialiseringen: maskinerna, råmaterialet och arbetskraften.
Men ännu finns ingen offentlig samlingsplats i Sverige som bevarar, bearbetar och utforskar arbetarrörelsens historia, ideologi, förgreningar och kultur.
Jag tycker att det är dags för ett arbetarrörelsemuseum. Motsvarande finns i Köpenhamn, Oslo, Vasa, Paris (levande historia) och London.
Det skulle vara en plats som beskriver rörelsen från slutet av 1800-talet till 1990-talet: arbetarföreningarna, agitationerna och pamfletterna, bildandet av Socialdemokraterna och LO, fängelseåren, kampen om rösträtten, partisprängningen, kommunismen, ungdomsrörelserna, folkbildningen, arbetslösheten, första- och andra världskriget, efterkrigstidens program, kulturen, välfärdens expansion, reformpolitiken och skatteagendan, kvinnokampen, de internationella solidaritetsrörelserna, kalla kriget och konflikterna inom arbetarrörelsen – inte minst mellan Socialdemokratin och Vänsterpartiet – och slutligen de ledande gestalterna inom rörelsen.
—Lawen Redar, riksdagsledamot (S), debattartikel i Arbetet.