Barn läser allt mindre och skriver därmed allt sämre. Ett perfekt ämne för debatt bland kulturjournalister. Eller debatt, jag vet inte. Framför allt har vittnesmål förts fram. Det har varit tips och pekpinnar om mobilförbud…
Ja, läsning är viktigt. Men vet ni vad som inte är viktigt? Illa dolt skryt om hur den tjattrande klassen uppfostrar sina barn. För detta finns andra forum… Skolan bör ställa krav på mängdläsning och jag gillar idén om en litteraturkanon. Inte för att det är någon mirakelmedicin utan för att det är praktiskt för den som behöver en tråd att följa in i världslitteraturens labyrint.
När det gäller mobiltelefoner är det väl belagt hur destruktiva sociala medier är. Men att skuldbelägga den enskilde är meningslöst: det som behövs är att nätjättarna bryts upp och regleras. Men den diskussionen är för svår så den orkar ingen med.
Och samtidigt som medelklassen ältar om de ska tvinga sina barn att läsa 30 eller 45 minuter om dagen, blir den svenska skolan en allt mer brutal sorteringsmaskin där ungar från arbetarhem och de som behöver extra stöd offras.
Problemet här är inte brist på “läslust” eller “föräldraansvar”, utan materiella förhållanden som bemannade skolbibliotek och fler klassuppsättningar av böcker. Och framför allt, en marknadsskola där vinstintresset styr och politiken allt mer framstår som köpt. När barn är en vara kan man behandla dem hur som helst…
Den svenska skolan vilade en gång på en övertygelse om rätt till kunskap för alla barn. I botten fanns ett bildningsideal och en jämlikhetssträvan. Den svenska enhetsskolan var en radikal och samhällsomstörtande idé. Tillgång till språk och kunskap skulle inte vara förbehållet borgerskapet, utan alla barn. En debatt om läsning och kunskap som fokuserar på privatmoral är inte bara ointressant, utan destruktiv. Medelklassen kommer alltid att tvinga sina barn att läsa, även i ett system med “rättvis ojämlikhet”, ingen behöver oroa sig för dem.
—Karin Pettersson, kulturartikel i Aftonbladet.