Det var unga kvinnor som fyllde min lägenhet och samtal som inte var för mina öron, men som ändå var det eftersom jag är kvinna och de var kvinnor.
Det handlade om extrajobben de hade, snabbmatsställena, krogarna, det handlade om cheferna de hade, deras sexuella inviter och maktspel, det handlade om vansinniga arbetsscheman, om att känna sig och vara utbytbar, det handlade om människor att hantera, avvärja, freda sig från – fast nej, det handlade om män att hantera, för ja, mer bestämt handlade det om att vara ung kvinna och i egenskap av det ett villebråd på en av arbetsmarknadens skuggigaste platser.
Och jag mindes mina tidiga jobb, fysiska och verbala hot från manliga medarbetare, att behöva tillkalla manliga kolleger när kunder eller vårdtagare gick över gränser, att sakna utbildning, sakna tid att göra rätt, sakna annat än timanställning att växla in i rimliga krav på trygghet och respekt på sin arbetsplats.
Så här ser det ut, konstaterar någon nu och ja, arbetsmarknaden för unga är i många avseenden vidrig, ofta med omöjliga villkor som tvingar unga att i sina första erfarenheter av arbetslivet både gå över egna moraliska och etiska gränser, samt stå ut med andras intrång över dessa.
Men ett nytt klassamhälle har spetsat situationen ytterligare. De unga som står i frontlinjen i en underbemannad vårdsektor, i underbetalda serviceyrken, i gig-samhället, utgör dessutom marktrupperna i ett förändrat samhällsklimat, en högre grad av avhumanisering av de redan lågt stående på arbetsmarknaden…
I tider av jämställdhets och jämlikhets-backlash; sexismen och misogynin ökar exponentiellt där skyddsstrukturerna redan är svaga…
I VK:s granskning av Cherry Spelglädje i veckan finner man ett pedagogiskt skräckexempel – unga anställda som på försåtsminerade arbetskontrakt ska klara att hantera hög stress och stundom explosiva situationer, en krogmiljö där aggressiva eller gränslösa män kan röra sig, situationer av befarat spelmissbruk. Självklart är en ung kvinna mer utsatt än en ung man i en sådan arbetssituation – men detta gäller överallt, varje ung kvinna på varje otrygg arbetsplats utsätts för ett dubbelt hot bara genom att vara kvinna.
Vad sa jag till de unga kvinnorna i mitt kök, med sina strategier för att undkomma kladdiga män, hotfulla män på sina extrajobb? Så här får det inte vara, sa jag. Ni borde anmäla, om ni är många måste de lyssna, sa jag. Tänkte; alltid vårt ansvar ändå, att larma.
Nej vi vet, sa de, det är sjukt.
—Sara Meidell, krönika i Västerbottens-Kuriren.