Välfärdssatsningarna i regeringens höstbudget gynnar dem som befinner sig i den nedre delen av inkomstfördelningen. Det är bra. Men om Sverige på allvar vill öka den ekonomiska jämlikheten krävs mycket mer…
Budgetens reformtabell innehåller många efterlängtade och verkningsfulla satsningar. Och två pinsamma plumpar. Centern har lyckats driva igenom sänkt arbetsgivaravgift för unga för drygt 7 miljarder nästa år, och nästan 9 miljarder 2022 (att jämföra med höjningen av de generella statsbidragen till kommuner och regioner på 10 + 5 miljarder). Trots att sänkt arbetsgivaravgift har visat sig ha mycket begränsad effekt på ungdomsarbetslösheten. Inte konstigt att borgerliga ledarsidor dömer ut hela idén, från Dagens Industri “dyrt och dåligt” till Dagens Nyheter “fel fokus”.
Lika apart är Liberalernas förslag om en “skattereduktion för arbetsinkomster för att hantera ökade arbetskostnader till följd av pandemin”. Liberalernas Nyamko Sabuni har exemplifierat med möblering av hemmakontoret och inköp av en ny cykel…
Sedan mitten av 1990-talet har den ekonomiska standarden ökat mest i toppen av inkomstfördelningen. Och de senaste åren har toppinkomsttagarna dragit ifrån ytterligare. Topp 10 % har gynnats av ökande kapitalinkomster. Och av den förda politiken. Fastighetsskatten har avskaffats, liksom förmögenhetsskatten och arvs- och gåvoskatten. Skatterna på företagande har sänkts, och 3:12-reglerna har öppnat upp för allt större kryphål för den som arbetar i sitt eget företag. Topp 10 % har dessutom gynnats av jobbskatteavdrag, rut-, rot och ränteavdrag…
Göran Perssons värnskatt var en genialisk uppfinning. En skatt på de högsta inkomsterna, för att värna välfärden. Lätt att införa, svår att avskaffa. I slutet av budgetdokumentet ligger frågan: var är 2020-talets värnskatt?
—Lisa Pelling, ledare Dagens Arena.