Det var på (Humboldtuniversitetet och Bebelplatz. Alla bokbränningars Ground Zero) som högerradikala studenter, ivrigt påhejade av Hitlers nationalsocialistiska regering, organiserade historiens mest ökända bokbränning den 10 maj 1933. Böckerna hade man i huvudsak plundrat från universitetets bibliotek. Landets propagandaminister Joseph Goebbels eldade upp folkmassan mot den “judiska intellektualismen”. Man uppskattar att 20 000 böcker försvann i lågorna.
Det började med böcker av judiska författare, men snart fortsatte man med socialister och sexualupplysare, psykologer och homosexuella. Bland de författare man ville tysta fanns socialdemokraten August Bebel, som efter kriget fick ge namn till torget. En annan författare man ville ha tyst på var Heinrich Heine, vars ord om bokbränningar återfinns på torgets minnestavla: “Det var bara ett förspel. Där man bränner böcker, bränner man i slutändan även människor.”
I efterhand tycks orden profetiska. Men Heine dog 1856, långt innan nazisterna satte eld på Tyskland. Så vad var det för ett “förspel” han syftar på? Det framgår inte av minnestavlan, men som Ola Larsmo påtalat i Dagens Nyheter (11/7) kommer citatet från Heines pjäs Almansor (1823).
Förspelet i fråga är koranbränningarna i Granada vintern 1499/1500, när kristna fanatiker brände koraner och andra misshagliga böcker på order av den mäktige kardinalen och inkvisitorn Francisco Jiménez de Cisneros, som även tvångsdöpte stadens judar och muslimer, och gjorde om deras helgedomar till kyrkor.
Den spanska inkvisitionen påstod aldrig att de brände upp koraner för att de trodde på yttrandefriheten. De trodde på den enda sanna läran, och alltså var det följdriktigt av dem att bränna upp oliktänkarnas böcker – och så småningom även oliktänkarna själva.
Femhundra år senare finns det människor som försöker göra bokbränningar till en fråga om yttrandefrihet. Sedan några dagar tillbaka säljer Sverigedemokraternas webbtidning Samnytt t-tröjor med en brinnande koran och texten “Jag brinner för yttrandefrihet”…
När nu Sveriges lagar kan vara på väg att omtolkas eller till och med skrivas om, under påtryckningar från alla möjliga håll, bör vi påminna oss om det ursprungliga syftet med tryck- och yttrandefriheten, liksom lagen om hets mot folkgrupp. Nämligen att värna den svages frihet mot den starke.
Om nu lagen ska göras om eller omtolkas så blir frågan på vems villkor det ska ske. Ska lagen skrivas om för att värna Erdoğans och Jomshofs intressen, eller de minoritetsgrupper som utsätts för hatiska uppviglare och makthavare?
—Petter Hellström, Idéhistoriker, krönika i Flamman.