Det är återigen tid för Livs kongress och som trogen och ödmjuk Lus på redaktionen måste Lusen äta sig igenom alla motioner. Visst har medlemmarna varit flitiga denna gång. Inte mindre än 201 motioner har de skrivit.
Så långt är Lusen nöjd. Den fackliga demokratin verkar fortfarande fungera. “Det är toppklass,” mumlar Lusen och bläddrar genom motionshögen, men då upptäcker han något bekymmersamt. Nästan alla motioner som medlemmarna skriver bemöts med ett avslag eller bara ett besvarande av förbundsstyrelsen.
Han tar upp penna och papper och börjar räkna. De 201 motionerna innehåller 333 förslag (att-satser). Sju procent av dessa (24 stycken) har fått bifall. Resterande 93 procent (309 stycken) har fått avslag eller bara blivit besvarade. “Vad är detta?” frågar Lusen upprört. “Hur kan medlemmarna komma med så många felaktiga förslag, så att 93 procent av dem måste underkännas. Är medlemmarna ett gäng stollar som inte förstår facklig politik?”
Lusen drabbas av en känsla av bitterhet. Han har i sin spalt, år efter år försökt upplysa medlemmarna och så gör de så här. De kläcker ur sig en massa bisarra och fullkomligt ogenomförbara idéer. “Det enda möjliga i denna situation är att låta beredningsutskottet skriva ett tilläggsyrkande om att förbundsstyrelsen förbehåller sig rätten att välja nya medlemmar.”
– Lusen i Mål och Medel, Livsmedelsarbetarnas tidning