Människors vars möjligheter att återförenas med sina familjer, att kunna få stanna, att kunna “kvala in” till välfärdssystemet, knyts till jobbet. Människor ska skiktas i olika lager med olika rättigheter.
Vi har redan sett en försmak på detta när regeringen villkorade permanenta uppehållstillstånd för de ensamkommande med fasta anställningar. Snabbt kom rapporterna om hur denna grupp utnyttjades på arbetsmarknaden till slavlöner. Vem vågar säga ifrån när det kan innebära en enkelbiljett till ett land i krig?
Nu ska ett liknande förslag bli huvudregel för alla. Gruppen desperata människor kommer att växa och med den exploateringen. Det här kommer att driva på den redan pågående och långtgående förslumningen av arbetsmarknaden, och det drabbar till slut hela samhället.
Trots att bevisen är många för att invandring gynnar samhällsekonomin, att Sverige med den demografiska struktur vi har aldrig kommer att klara av personalförsörjningen utan invandring, så fortsätter migration att debatteras som en kostnad.
Och denna problemformulering köps av allt större del av det politiska spektrat. Flyktingsolidaritet har börjat ses som en moralistisk godhetssignalerande politik. Men det här är inte en idealistisk fråga, det är en materialistisk.
Att splittra arbetarklassen efter etnicitet är det äldsta tricket i boken för att befästa den rådande ordningen. Marx pekade på denna falska motsättning, i det fallet mellan irländska migrantarbetare och engelska arbetare, som “hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt”. Enade vi stå och söndrade vi falla…
Det vi måste kämpa för är att alla ska vara trygga nog att säga ifrån på jobbet. Alla ska våga ta strid. Där är rätten till asyl, permanenta uppehållstillstånd och rätten till familjeåterförening en viktig de. Med en växande grupp som inte kan ta strid för sig själva och sina arbetskamrater går botten ur, och fler och fler kommer att dras. Det börjar underifrån men letar sig snart uppåt, var så säker.
—Annie Hellquist, ledare i Arbetaren.