Cynism i drivor i läkemedelsbranschen

En företrädare för Apoteket berättade våren 2019 i Sveriges Radio att försäljningen av allergimediciner gick bättre än tidigare. Det vill säga att Apoteket sålde mer än under tidigare år. Vilket ur ett marknadsperspektiv kan tyckas som något positivt. Ur ett medborgarperspektiv är det däremot djupt tragiskt att allt fler anser sig behöva använda dessa läkemedel för att må bra. Allergierna ökar.

Ohälsa kan ur marknadsperspektiv vara synnerligen lönsamt trots att det ur medborgarperspektiv är djupt olönsamt. Vilket är viktigast? Vad är att betrakta som “bättre” när det gäller behov av mediciner? Om medborgarperspektivet väger tyngst – vilket det enligt min uppfattning bör göra – gäller det att hitta en bättre balans än de som idag råder mellan medborgarnas och samhällets intressen å ena sidan och det intresse “spelarna på marknaden” (de kallar sig ju så) har.

När balansen inte finns där skapas cynism i drivor.

Marknadstänkandets cynism innebär att till och med billiga läkemedel är för dyra för de fattigaste. Vilket återigen sätter fingret på det där med “allas lika värde”. I en global kontext är det alldeles oerhört att beslutade avkastningskrav för bolag blir avgörande för vem som lever och dör av tämligen simpla sjukdomar.

I en studie från bland annat Läkare utan gränser redovisas läget: “Samtidigt som läkemedelsbranschen redovisar miljardvinster, lever människor i den fattiga delen av världen sedan årtionden med sjukdomar som är försummade. Uttryckt i siffror har bara 10 av 1 556 nya preparat som tagits fram under de senaste 30 åren varit inriktade på de mest försummade sjukdomarna. Att dessa sjukdomar är och förblir försummade år efter år är en följd av ett system för utveckling av läkemedel, styrt av vinstintressen och som inte gör någon skillnad på om det gäller utveckling av livräddande medicin, ny teknik på IT- området eller en ny doft inom parfymindustrin.”

Är detta rimligt? Ja, ur ett marknadsperspektiv. Är det rimligt ur ett medborgarperspektiv? Nej, naturligtvis inte.

Birger Schlaug i egen bok på egen blogg.