Idén att vi lever i en tidsålder där vi har makten att påverka hela världen tenderar att få oss att tro att vi även kan kontrollera konsekvenserna.
Frågan är om den nuvarande coronakrisen sätter stopp för den tron…
Även om människans förmåga att påverka och utnyttja vår omvärld kan upplevas som stor, så betyder inte det att vi har kontroll.
Vi rör oss hela tiden mot de så kallade tipping points där atmosfären, skogarna och haven bryter ihop och slutar att producera förutsättningarna för att kunna försörja 8 miljarder människor, samtidigt som de drar med sig en lång rad andra livsviktiga ekosystem i fallet…
Coronaviruset har samtidigt blottat hur extremt instabilt det ekonomiska system som driver utvecklingen är. När vi drar ner på konsumtionen så kollapsar det. Det bygger på ett pyramidspel, där bankerna trycker ut nya pengar som inte är säkrade i något annat än en psykologisk förväntan om framtida tillväxt – att den mänskliga rasen ska fortsätta sitt kreativa förstörande av den värld vi är totalt beroende av.
Och att vi nu hör krav på att vi så snabbt som möjligt ska återgå till det som var, är naturligtvis galet. För vad är egentligen meningen med kravet om mer och mer när det ändå aldrig är tillräckligt?
Det är sant att vi inte vet hur alternativet ser ut. Men är det verkligen en ursäkt för att inte sätta stopp för något som vi med all säkerhet vet kommer att rasa ihop – med förödande konsekvenser? För om vi knappt kan kontrollera ett virus på rymmen, vad har vi då för makt över ett skenande klimatsystem?
Kanske att vi måste betala med ett enklare liv. Men å andra sidan kommer inget hindra oss från att i coronakrisens spår fortsätta att vara vänliga och ta hand om varandra. Eller varför inte inrikta oss på att fördjupa vår samhörighet med den omvärld vi är totalt beroende av, i stället för tvärtom?
—Mikael Sundström, debattartikel i Aftonbladet.