Labourledaren Jeremy Corbyn gjorde vad han kunde i en omöjlig situation och gjorde det trots ett massivt motstånd och förlöjligande från de flesta medier och från näringslivet och de så kallade marknaderna. Det omöjliga bestod för Labours del i att dess potentiella väljarkår klövs mellan anhängare och motståndare till Brexit, i leavers och remainers. Och den klyvnaden har en lång och bitter förhistoria.
Vi har i själva verket i brittisk politik nu bevittnat en de bortglömdas blinda revolt och den revolten har en förhistoria som sträcker sig ända ner i Thatchers sjuttio- och åttiotal. Det är den brittiska arbetarklassen som glömts bort och organisatoriskt pulveriserats hela vägen från Thatcher till Blair och ända hit…
Corbyn väckte liv i många unga människor som har engagerat sig som aldrig förr i partiet och fått medlemsantalet att stiga. I övriga Europa har socialdemokratin kollapsat numerärt och slocknat ideologiskt, men så har det inte sett ut i Stor-Britannien. Corbyn väckte liv i en ideologi som är röd och grön, med offensiva förslag för att lösa klass- och klimatfrågor. Han väckte därmed den gamla Blair-elitens ilska, som bedrivit ett permanent krypskytte mot ett mer radikalt Labour.
Men Corbyns Labour nådde aldrig en sedan årtionden uppgiven, sönderslagen och traditionell arbetarklass som nog såg Brexit som ett sätt att hämnas på alla dem som glömt dess existens. Nu står Labour där slaget och den närmaste tiden snart säkert åter än mer splittrat.
Men det är nu viktigt att säga följande och det har relevans för hela den europeiska arbetarrörelsen: Slutsatsen av Labours nederlag är inte att partiet bör anpassa sig högerut. Efter Brexit, när allt förhandlande förhoppningsvis till slut är klart, kommer nya vänster-högerstrider att bli både självklara och nödvändiga i brittisk politik. Politiken kommer att nollställas och börja om, det tror jag vi kan vara säkra på. Sökandet efter en trovärdig politik för de många och inte för de få måste fortsätta.
-Göran Greider, ledare i DalaDemokraten