Presidentvalet (i Chile) har framställts som en kamp mellan två extremer, en till höger, en till vänster. Det är en skamlös beskrivning. Kast och hela hans familjeklan är kopplad till tysk nazism och Pinochetstöd. Hans valkampanj handlade om att bekämpa invandring, att bygga diken runt Chile. Det följde Donald Trumps exempel…
Chiles nye president Gabriel Boric är ung, 35 år. Han och hans generation saknar personliga erfarenheter av Pinochet; de är befriade från den försiktighet och den rädsla som präglade de centervänsterpolitiker som styrde Chile några decennier efter Pinochets fall.
Borics politik kan till en del beskrivas som socialdemokratisk. Den vill återskapa den sociala välfärden, ge alla rätt till vård och utbildning och eliminera de privatiseringar som skapat ett närmast ojämförligt brutalt klassamhälle.
Boric står också för en ny vänster, decentralistisk och frihetlig. Den har stöd av miljöaktivister, av folkminoriteter, och av den väldiga feministiska våg som svept över det patriarkala Chile. Huvuduppgiften för den nye presidenten blir att skriva en ny konstitution, i enlighet med förslag som presenteras av landets folkvalda författningskonvent nästa år. Högern bekämpade intensivt varje tanke på en ny författning.
Boric och hans allierade måste vara strategiskt återhållsamma. Det gäller att minimera risken för en statskupp, som under Salvador Allendes regeringstid. I Sverige röstade mer än 90 procent av den chilenska gemenskapen på Boric. Den svenske liberalen och riksdagskandidaten Mauricio Rojas avvek från mönstret. Han har med all energi kämpat för José Antonio Kast. Rojas är historierevisionist och rättfärdigar militärkuppen 1973. Därför avsattes han efter fyra dagar som kulturminister.
Rojas har under sin karriär i chilenska akademier och think tanks finansierats av Pinochetsympatisörer. “Vänsterns hegemoni är borta,” skev Rojas en smula löjligt efter presidentvalets första omgång.
—Olle Svenning, kulturartikel i Aftonbladet.