Bristen på vårdplatser är ett sedan länge välkänt problem. Personalen räcker inte till för att bemanna de vårdplatser som skulle behövas. Personalbristen beror dels på att många valt annan arbetsgivare, dels på att de som är kvar måste ägna en alltför stor del av sin arbetstid åt annat än patientarbete.
Under perioden 1974 till 2013 tredubblades antalet läkare och sköterskor, enligt Socialstyrelsen, men flera undersökningar visar att läkare nu bara använder en tredjedel av sin tid till rent patientarbete (till exempel DN:s “Fakta i frågan”).
Trots ett växande antal läkare har vi långa köer till mottagningar, behandlingar och operationer. Omkring 160 000 patienter väntar för närvarande på sin operation… Antalet vårdplatser har sedan 2011 minskat med 4 600 och bara på universitetssjukhusen slutade 2017 mer än 2 700 sjuksköterskor.
På våra akutsjukhus har vi i dag sämst produktivitet i Norden. 2013 var vi 40 procent sämre än Finland, samtidigt har de en läkartäthet som är 30 procent mindre än vår..
Lösningen på dessa problem är inte enbart, kanske inte ens främst, en fråga om att tillföra pengar. Antalet läkare och sköterskor på sjukhusen blir inte per automatik fler bara för att mer pengar tillförs. Vi menar dock att man kan skapa mer sjukvård per krona genom att centralisering och byråkratisering minskas…
Ett antal decennier tillbaka var det i stor utsträckning den medicinska professionen, oftast läkare, som styrde sjukhusen. Detta hade både för- och nackdelar. Medicinsk kompetens och lokal kunskap om verksamheten var en styrka i beslutsfattandet, bristande hänsyn till ekonomiska konsekvenser kunde vara en svaghet.
I verksamheten fanns då ett administrativt stöd som gav medarbetarna möjlighet att ägna huvuddelen av sin arbetstid åt patientarbete. Det fanns starka krafter som ansåg att denna situation var otillfredsställande och drev på för att få till en förändring. Efterhand centraliserades allt fler beslut, med följden att beslutsfattarna kom att sakna tillräcklig kunskap om effekterna av sina beslut i den lokala verksamheten.
Denna brist på kunskap ställde krav på ökad rapportering uppåt från verksamheten. Dessutom ökade behovet av administrativ personal centralt för att klara av hantering av rapporter plus kontroll av verksamheten. Mellan 2008 och 2020 ökade antalet sjukvårdsbyråkrater i Sverige med 33 procent i genomsnitt för regionerna. I Stockholm var under samma period två av tre nyanställda byråkrater.
—Charlie Nihlén, Örjan Friberg, Lars Granström och Per-Anders Ohlsson, debattartikel i Dagens Nyheter.