Boende skall inte vara ett instrument för spekulation. Om vi kan vara överens om det tydliggörs skillnaden mellan bostad och finansiella instrument. Det finns många exempel på praktisk hantering av bostadspolitik vars enda syfte är att människor skall kunna bo.
I ganska konservativa Österrike – för att ta ett exempel som väl alltid retar någon – kan man i Wien hyra en lägenhet för hälften av kostnaden i Stockholm. Svenska Dagbladet (obundet moderat) lyckas på näringslivssidorna sammanfatta läget: “Staden är raka motsatsen till Stockholm. Bostadsköerna är korta, hyrorna låga och förortsproblemen få. Allt började med en satsning för 100 år sedan – och nu har allmännyttan fått ett nytt uppsving.”
Dagens Nyheter (obundet liberal) hade dessförinnan meddelat att Wiens bostadspolitik bygger på “en 100-årig tradition av det som brukar kallas socialt byggande”. Idén till reportagen lär man fått – kanske med viss generad uppsyn – från ETC (obundet rödgrön) vars reportage handlade om att inte en enda bostad i allmännyttan har sålts ut i Wien…
Wiens recept för bostäder bygger på idén om samhälle, inte på särhälle. Idén är att subventionerade lägenheter inte ska vara till enbart för låginkomsttagare. Så i den österrikiska huvudstaden är det 60 procent av befolkningen som bor i sådana bostäder. Det innebär att ingen ser ner på den andre. För där bor både lagerarbetaren, den asylsökande och professorn i nationalekonomi. Systemet har inneburit att Wien är en av Europas minst segregerade huvudstäder…
Begrepp som bostadskarriär är inte så vanligt i Österrike. Istället för att jaga plats i bostadshierarkin och flyttkarusellen väljer många att skaffa sig ett långsiktigt hem, bli en del av kvarteren, ha sina barn i närmsta skola, rota sig så länge rötterna ger näring. Det sistnämnda kan nog kallas konservatism, subventioneringen kan nog kallas socialism och att systemet är utformat så att professorn inte skall se ner på lagerarbetaren kan väl betraktas som ganska socialliberalt. Men inget, absolut inget, är marknadsliberalt.
Det finns således alternativ till den enorma privatiseringsvåg som gått över städer som Stockholm, Peking och Moskva.
—Birger Schlaug, skriver på sin blogg.