Den tragedi som hotar i Afghanistan, när de utländska trupperna ger sig av och de islamistiska talibanerna vinner mark, med barbariska följder för invånarna i alla drabbade regioner, är ett ofattbart misslyckande för det internationella samfundet…
Men kring vissa grundläggande självklarheter borde en stor, ansvarstagande majoritet kunna enas omedelbart. Två av dem är uppenbara och akuta: Ge äntligen de ensamkommande den amnesti som borde ha utfärdats för flera år sedan. Och besluta om uppehållstillstånd åt de tolkar som har jobbat för Sveriges trupper i Afghanistan och som nu hotas av talibanernas tortyr och avrättningar.
I mitten av juli kom beskedet att även Migrationsverket i Sverige beslutat om ett så kallat “verkställighetsstopp till Afghanistan”, det vill säga att utvisningarna dit inte ska genomföras med hänvisning till det försämrade säkerhetsläget. Det borde förstås, som åtskilliga organisationer vädjat om, ha skett för långt tidigare. Men stoppet är fortfarande bara tillfälligt.
Trots de fruktansvärda scener som utspelar sig i Afghanistan finns utvisningshotet kvar i bakgrunden för tusentals unga människor. Bland dem många ensamkommande som redan plågats alldeles för länge av en nedbrytande och osäker situation och som utsatts för en allt grövre avhumanisering i den svenska samhällsdebatten…
Det är en av 2000-talets värsta och mest utdragna skandaler i Sverige att inte någon politisk majoritet vågat ta ställning för en amnesti som alla vet var humanitärt nödvändig från början. Inte ens i det här läget orkar Sverige samla sig till ett sådant beslut…
Men vi kan, direkt och utan att tveka, ge de ensamkommande som hotas av utvisning dit amnesti. Vi kan ge omedelbara uppehållstillstånd åt de afghaner som hjälpt Sveriges militär under åren av insatser på plats. Vi kan arbeta hårdare för att både Sverige och EU ska återgå till en mer rimlig, det vill säga mer generös, asylpolitik.
Och vi kan sluta ge efter, fegt och ömkligt, för den aggressiva främlingsfientlighet som skuldbelägger och misstänkliggör människor som flyr. Besinna er!
—Ole Nordebo, Politisk chefredaktör, krönika i Västerbottens-Kuriren.