Höjningen av pensionsåldern presenteras som naturlig och oundviklig. Men det kan den bara göra i ett samhälle där människan ses som ett bihang till ekonomin.
Tid är allt vi har. Nu ska det bli mer tid till arbete och mindre till fritid. Den första januari höjdes pensionsåldern till 66 år. Höjningen motsvarar ungefär all samlad semester en löntagare har under tio år. Men det är inte stopp där, 2026 ska pensionsåldern höjas till 67 år och därefter ska den stegras i takt med att vi blir äldre.
Även om medellivslängden har ökat så skiljer sig utvecklingen radikalt åt för olika grupper. I boken Klass i Sverige (Arkiv 2021) visar Karl Gauffin, Christer Hogstedt och P-O Östergren att medellivslängden för arbetarklassen är drygt sex år kortare jämfört med de högre klasserna.
Den förväntade livslängden för kvinnor i arbetarklassen har inte ökat sedan 1990-talet. Vårdarbetare som sliter ut sina kroppar i förtid och som redan i dag har svårt att klara av att arbeta till pensionen kommer nu att få jobba en allt större del av sitt liv.
Att medellivslängden ökat kraftigt under hela 1900-talet hindrade inte den tidens betydligt fattigare samhälle att sänka pensionsåldern, förkorta arbetsveckan, minska arbetsdagens längd och införa semester och sedan utöka den.
Nu, när vi är rikare än någonsin, framställs arbetstidsminskningar som en omöjlig tanke och höjningen av pensionsåldern framställs som en ekonomisk naturlag. Människan tycks vara ett bihang till ekonomin, helt utan makt att påverka den.
Konsekvensen blir att de med den sämsta arbetsmiljön och med de lägsta lönerna ska arbeta mest och dra det tyngsta samhällslasset. Så stöps ett klassamhälle i nödvändighetens gjutform.
—Johan Alfonsson, ledare i Flamman.