Från människans genetiskt inpräntade överlevnadsinstinkt, vidmakthållen till 1900-talets efterkrigs ideal om att inget ska förspillas, styrdes vi under 1960-talet in tankar om ett köp-slit-och-slängsamhälle.
Massproduktionen skulle underlätta våra liv genom att ständigt kunna göra förändringar inom hemmets fyra väggar. Vi fållas nu i 2000-talet åter in storkonsumtionens ohållbara hållbarhet genom dess producenters kortsiktiga girighet, styrd av kvartalsrapporter och även mindre nedbrytbara “styrmedel”.Producenternas budskap om deras förträfflighet hamras oundvikligen och obarmhärtigt ut över oss, oavsett vilka media vi besöker eller använder oss av, antingen de är analoga, semianaloga/semidigitala eller helt digitala. Du kommer inte undan!
Kyckling har i hänseende till uppfödning, slakthantering och övrigt processande smugit under radarn när övrig köttindustri fått negativ uppmärksamhet. Budskapet om mindre miljöpåverkan och positiv hälsopåverkan har hamrats in. Jag undrar, jag. Gör gärna ett besök hos ditt närmaste kycklingstall, inga “kosläpp” här inte!
Kylskåpen gör din inköpslista, tvättmaskinen skickar sms när tvätten är klar osv osv.
Ärligt talat vad faen håller vi på med?
– Per-Ola T Nilsson, insändare i Östra Småland