Klassamhället? Det där vår egen landsorganisation inte förstår hur många av oss löntagare som hukar och duckar i rädsla för sämre löneutveckling, sämre scheman, sämre villkor eller rentav att få sparken? Klassamhället som inte finns för att mellanchefernas värdegrundsarbeten ersatt maktbalansen mellan den fackligt anslutne anställde och arbetsgivaren?
Klassamhället som är en verklighet för oss som vill leva ett värdigt liv, göra rätt för oss och det medan vi ses som jämlikar av våra chefer och arbetsgivare. För ute på våra arbetsplatser har en nygammal kader av mellanchefer och arbetsledare tagit plats – de som anser att passar inte galoscherna så är det bara att se sig om efter ett nytt jobb!
Att i ett sådant klimat gå med på försämringar i anställningsskyddet är att bete sig som de obildade gamla högerspökena från fordom. De som ansåg att ett värdigt liv bara var bortkastat på oss arbetare.
Bland oss ute på golven finns en självklarhet att vissa rättigheter säljer man inte ut och det oavsett vad man anser om invandring, klimat eller kriminalitet i övrigt – och en sådan rättighet är att du inte ska behöva vara rädd för att förlora ditt jobb bara för att det passar din chef! Att kunna värna sin arbetskamrats anställning, i förhandling, gentemot godtycklighet från arbetsgivarens sida är en av de viktigaste, kanske den viktigaste, hörnstenarna för en förtroendevald.
Här har de förbund som fortfarande vänder sig emot den så kallade partsöverenskommelsen angående LAS en avgörande uppgift; att använda sig av den makt det ligger i att kunna nå så många av oss för att piska upp en opinion som gör det till politiskt självmord att klubba igenom en lag som grundar sig i den överenskommelsen.
—Roger Crossler, fastighetsskötare, debattinlägg i Fastighetsfolket.