Beslutsfattare och dess expertorgan var 2015 överens om att “kostnaderna” för mottagandet tveklöst skulle inverka väldigt negativt på Sveriges ekonomi, inte minst på statsfinanserna och välfärden…
“Vi kommer behöva både låna och spara”, konstaterade Magdalena Andersson i en intervju i oktober 2015. “Det handlar om att kapa kostnader för migration och titta på kostnader för andra områden, lät finansministern meddela. Ekonomistyrningsverket och Konjunkturinstitutet räknade med fyra raka år med underskott, medan regeringen, OECD och Riksbanken räknade med tre år.
Prognoserna om de framtida underskotten presenterades som kalla fakta, som något på förhand avgjort, och orsakssambandet var glasklart: statens ökade flyktingutgifter skulle orsaka de vådliga underskotten…
Finanspolitiska rådet var mest bekymrat av alla. I sin rapport för 2016 jämrade sig rådet över att de “ökade utgifterna på grund av asylinvandringen försvagar saldot och försenar återgången till överskott”.
En liten tid senare tystnar dock jämmerlåten. För snart skulle det stå klart att alla fick fullständigt fel. I stället för underskott blev det överskott under hela perioden av ökade flyktingutgifter (2015–2018). Att regeringen och den ekonomiska expertisen inte förstod detta är så klart ytterligt pinsamt…
När staten spenderar hamnar pengarna alltid som inkomster någonstans. Därför är det fel att beskriva flyktingutgifterna som en kostnad…
Mitt framför våra ögon praktiserade faktiskt Sverige – om än motvilligt – en modell som visade sig kapabel att ta emot ett stort antal flyktingar och samtidigt investera i välfärden. Utgifterna för flyktingarna, de nyanlända icke-medborgarna, blev med andra ord ett sätt att återupptäcka en hållbar välfärdsfinansiering för alla.
—Peo Hansen, debattartikel i Göteborgs-Posten.
Se även:
Recension: Den felvända ekonomin – Migrationsmyten av Peo Hansen