30 år med ständiga nedskärningar

Jag har varit 31 år i samma bransch som har gjort nedskärningar i nästan allt utom i datorer och surfplattor. I typ 28 år av dem har vi inte hållit budgeten! 28 år.

De första 20 åren klagade jag nästan aldrig på att vi var för lite folk på golvet. Jag fick vara mer kreativ, sprang fortare, lyfte högre och slapp då gå och träna eftersom jag hade tränat hela dan. Först drogs det in på städ och tvätt. Sen sjukgymnastik och arbetsterapi. Detta blev tillagt på oss undersköterskor.

Efter det kom så den “förlösande” ädelreformen och kommunen skulle ta över äldreomsorgen. Då blev vi även kockar. Efter det var det dags att få lite sjuksköterskeuppgifter på delegering. Mer spring och mer stimulans för hjärnbasen.

Två års undersköterskeutbildning har gett mig kompetenser att utföra de jobb som tidigare utförts av 10-talet personer med gemensamt 15 års utbildning – utan att jag fått mer avsatt tid till detta.

De senaste 10 åren har jag haft ett par längre sjukskrivningar, på grund av hjärnstress. Nu jobbar jag 75 procent på egen begäran. Jag är orolig över vart samhället är på väg. Jag ska dokumentera allt så jag blir blå i ögonen.

Droppen för mig nu är att jag fått ännu en “titel” i mitt CV. Kontorist. Jag ska dokumentera allt så jag blir blå i ögonen. Hinner jag inte utföra mina ursprungliga uppgifter (vårdande, omsorgsgivande) ska jag skriva en avvikelse för att påvisa att jag inte hinner. Annars har det aldrig skett (att jag inte hunnit). Hinner jag inte dokumentera på arbetstid blir det övertid (och då spricker budgeten).

Vilken soppa för den som bara vill göra livet levbart för våra äldre så att de känner just att den här dagen var värt vartenda andetag.Formulärets nederkant

-Helena Andersson, undersköterska på särskild boende för äldre, debattartikel i Kommunalarbetaren

Liknande artiklar: