Jag blev sittande framför dumbruken och tittade på en dokumentär om Cirkus Cirkör. Programmet visas på SVT under rubriken “Cirkusdirektören”.
Där får vi följa med när Cirkus Cirkör och dess grundare Tilde Björnfors skapar och repeterar en av sina nycirkusföreställningar – en föreställning som hade världspremiär i Reykjavik 28 september i år.
I ensemblen finns även invandrare och flyktingar. Deras erfarenheter och kunskaper vävs in i föreställningen. En föreställning som inte bara består av sång och musik, akrobatiska nummer och spektakulära eld- och vattendanser. Dessa nummer utförs med en bakomliggande tanke – ett budskap om icke-våld, solidaritet och gemenskap.
Cirkus Cirkör bildades 1995 med målet att etablera nycirkuskonsten i Sverige, konstnärligt och pedagogiskt, och att sätta Sverige på nycirkusens karta. Förebild har bland varit kanadensiska Cirque de Soleil.
Stilen som Cirkus Cirkör utvecklat genom åren är en blandning av nycirkus och andra konstformer som Street Art, teater, dans och film.
1997 bildades “Cirkuspiloterna” som är en eftergymnasial utbildning för cirkusartister.
År 2000 startades ett nycirkusprogram på S:t Botvids Gymnasium, som idag är en spetsutbildning med elever från hela Sverige.
“Den pedagogiska verksamheten är lika stor som den konstnärliga, och erbjuder barn och unga cirkuskurser, cirkus på skolidrotten, cirkusläger, öppen träning för amatörer och proffs med mera.
Cirkus Cirkör bedriver också cirkusverksamhet för barn och unga med funktionsnedsättningar… 2005 övergick Cirkuspiloterna till att vara en högskoleutbildning för nycirkusartister på Danshögskolan, där Cirkus Cirkörs grundare och konstnärliga ledare Tilde Björnfors också fick en professur i nycirkus”,
–kan man läsa i Wikipedia.
Mitt i allt elände vi möter dagligen och stundligen genom media, kan det vara roligt att som omväxling förmedla något positivt. Gå gärna in och titta på dokumentären “Cirkusdirektören” på SVT.
Filmen är drygt 50 minuter. Det är väl använd tid.
Det kanske blir tjatigt – men här passar det att ännu en gång citera Ernst Wigforss:
“Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka.
Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga – Ja, vad ni vill.
Frihet”.
För egen del är det för sent att vid 76 års ålder, och med artros i höfterna, att svinga i trapetsen.
Däremot skulle det vara rolig att prova på pantomim – att utföra något roligt med små rörelser. Jag tror att det är svårare än det ser ut.
Men då måste man lära sig att hålla käften – vilket inte heller är så lätt alltid.
Rolf Waltersson
