Skatepunken slog igenom med buller och bång för nästan exakt 30 år sedan och det var Satanic Surfers, No Fun At All och Millencolin, som inte bara var störst i Sverige, utan har faktiskt tagit hela världen med storm.
Det snackas ofta om svensk musikexport som Ace Of Base, ABBA och så vidare men vi har även en annan del av musiken, på en lite lägre nivå förstås, som går väldigt bra utomlands. Punken, och kanske främst skatepunken. Det finns till och med ett Instagramkonto som heter Bring_Millecolin_back_to_NZ. Det vill säga, ta Millencolin tillbaka till Nya Zeeland.
Att nu tre av de största har gett sig ut på en turné tillsammans är inget annat än lyxigt. Jag undrar hur många gånger 90-talet nämndes under kvällen, det är svårt att inte återkomma till det eftersom musikstilen och de här banden var bland det hetaste som fanns då vågar jag nog påstå. Och medelåldern på Banan-Kompaniet i Stockholm under fredagskvällen låg någonstans runt 45, med andra ord vi som växte upp med den här musiken.
Det måste även sägas att det här inte var någon form av nostalgikväll, typ Bring Back The 90s, alltså sådana som skulle kunna frontas av Rednex och Dr Bombay. Även om kvällens band slog igenom vid den tiden är de fullt relevanta även 2024. Och tyvärr är en låt som Satanic Surfers – Don’t Skate On My Ramp alltför aktuell fortfarande, kanske mer än vad den var då.
Banan-Kompaniet i Stockholm nere vid Frihamnen var ett otroligt dynamiskt ställe, en stor industrilokal med mycket utrymme, barer och merchförsäljning. Stället lider dock av ett problem som i det här sammanhanget ställer till det en aning. Det fanns nämligen mer att önska av ljudet. Det var faktiskt emellanåt lite svårt att urskilja vilken låt som spelades.
Hur som helst, skåningarna i Satanic Surfers fick inleda kvällen och det var ett taggat band som fick publiken att tända till snabbt. Bandet bildades 1989 och idag är det bara Rodrigo Alfaro som är kvar i bandet från den tiden. Men jösses som de levererar, det är takt- och tempobyten om vartannat, gitarrslingor hit och dit, ofta i ett rasande tempo och jag kunde inte uppfatta att de spelade fel eller var otight en enda gång. Det var en fröjd att både se och höra.
No Fun At All bjöd upp rejält till dans, det var den största mosh pit jag upplevt på väldigt länge. Och när de kickade igång gamla favoritlåtar som Wow And I Say Wow och In A Rhyme eller för den delen den lite nyare Spirit, ja då kunde inte jag hålla mig ifrån att skutta in där mitt bland vilt dansande människor. Sen tycker jag att om man har ställt sig längst fram får man vara beredd på att det blir drag. Jag har alltid stört mig på de som står vid kravallstaketet och pushar bort folk med sin bakdel. Ingen skugga ska dock falla på bandet. Det var väldigt kul att äntligen få se No Fun At All igen, det var ett tag sen sist.
Sist ut denna kväll var Millencolin, de var nog mitt absoluta favoritband i mitten av 90-talet och jag har sett dom ett antal gånger sedan dess. Jag upplevde att ljudvolymen ökade en aning när de spelade jämfört mot de andra banden. Om det var så eller inte vet jag inte men ljudet blev i alla fall drabbat. De brände i alla fall av låtar från hela karriären och det är svårt att inte bli peppad när de kör det materialet som låg mig så nära hjärtat när jag var ung. Da Strike, Leona och Mr Clean är fortfarande monsterhitlåtar och för att inte tala om låtarna från Use Your Nose.
Det är svårt att uppskatta hur mycket folk som var på plats, men jag skulle inte bli förvånad om det rörde sig om en bra bit över 1000, det var ett mäktigt publikhav och väldigt bra stämning under hela kvällen.
