Centerpartiet och Liberalerna har förklarat att de är beredda att ge stöd till bildandet av en Löfven-regering. Men båda förklarar extremt kaxigt att denna (S)-regering måste föra en borgerlig politik. “Göra en rejäl högersväng” som liberalernas ledare Björklund uttrycker det.
Det finns inom socialdemokratin och även bland en del människor som lagt sin röst på vänsterpartiet eller miljöpartiet tankar om att det är nödvändigt att göra en överenskommelse med centern och liberalerna för att på så sätt blockera Sverigedemokraternas inflytande. Inom den socialdemokratiska ledningen finns naturligtvis också den länge närda drömmen om att “bryta blockpolitiken”, att få till ett samarbete med delar av borgerligheten.
Tankar om att det är nödvändigt, eller till och med eftersträvansvärt att nå ett samarbete med L och C fick också näring av dessa partiers ståndaktighet i fördömandet av SD. Björklunds tal när han motiverade sin sin vägran att stödja en M+KD-regering uppfattades av många som sympatiskt. Han motiverade sin linje utifrån att SD måste hållas utanför varje inflytande och han vittnade om den mängd av påhopp han och hans parti fått från högersympatisörer i sociala medier.
Det finns ingen anledning att betvivla hans ärlighet i sitt avståndstagande från rasism och främlingsfientlighet. När han attackerade vad han kallar högernationalistiska rörelser i världen idag inkluderade han även Donald Trump.
Hos många väckte nog hans tal (och tidigare deklarationer från Annie Lööf) förhoppningar om en “civiliserad del av borgerligheten” och en progressiv allians.
Liberalernas och Centerns “kravlista” till Löfvén bör effektivt ha dödat alla sådana förhoppningar. Vad vi ser är en demonstration av att en hedervärd inställning i ett antal frågor från borgerliga företrädare inte hindrar dem från att inta en, jag skulle till och med kalla det, extrem högerposition i andra.
Centern och Liberalernas lista innehåller inte ett uns av socialliberalism. Deras listor är en uppräkning av extrema marknadsliberala krav. Allt i deras paket är ägnat åt att försämra situationen för arbetare och låginkomsttagare. Attacker på anställningstryggheten, krav på sänkta ingångslöner, marknadshyror som kommer att leda till en explosion av hyreshöjningar, garantier för fortsatta privatiseringar i vård och omsorg och profiter bekostade av skattebetalarna. Björklund understryker att slopandet av värnskatten (den speciella skatten för de mest välbärgade) måste slopas.
En extrem klasskampspolitik i de välbärgades intresse riktad mot låginkomsttagarna och alla arbetare.
Björklunds och Lööfs kritik mot den konservativa högern är inget spel för gallerierna. Det speglar en reell motsättning in borgerligheten i hela världen. Mellan Hillary Clinton och Donald Trump. Mellan Macron och Le Pen i Frankrike. Och så vidare. Mellan en nyliberal globalistisk riktning och på andra sidan en mer nationalistisk och ofta främlingsfientlig riktning. Denna motsättning är dock inte knivskarp. Det blandas friskt inom olika partier, som i fallet md svenska så kallade moderata partiet. Och det konservativa SD med sin nationalism och EU-fientlighet har inga problem med att inom Sveriges gränser ge understöd åt en nyliberal politik riktad mot Sveriges arbetare.
Det som är viktigt för vänsterkrafter att förstå är att det nyliberala blocket (C och L) trots sitt motstånd mot SD och främlingsfientlighet, själva står för en extrem högerpolitik när det gäller fördelningspolitik och arbetsmarknadspolitik. Ofta en rent fackföreningsfientlig politik.
Skulle Löfvén svälja Centerns och Liberalernas krav innebär det en ren självmordspolitik för socialdemokratin. SD skulle slå mot både S och C och L och peka på de drastiska försämringarna för löntagarna. Rent demagogiskt naturligtvis eftersom SD själva, om de skulle fått igenom sitt drömscenario, en M+KD-regering, utan hämningar skulle ha stött samma arbetarfientliga politik. Men SD är just hämningslösa demagoger och deras lögner och bluffpolitik har haft framgångar tidigare. SD kan driva linjen att C och L försvarar invandrare, men försämrar för “svenska arbetare”. Och att Socialdemokraterna accepterar. Som sagt: Trots att SD själva står för denna borgerliga politik. Är Socialdemokratin berett att bjuda SD på detta?
Vänstern måste nu peka på att Centerns och Liberalernas “kravlista” är ett ett program för djupa försämringar för löntagarna och låginkomsttagarna. Centern och Liberalerna har kastat den “progressiva masken” och deras extrema högerpolitik ligger i öppen dager.
Landets vänsterkrafter måste se sanningen. De borgerliga har en massiv majoritet i riksdagen. Och till det blocket hör Sverigedemokraterna. SD har tidigare försökt framställa sej som “varken höger eller vänster” men har nu kastat masken, kallar sej konservativa och förordar ett konservativt block tillsammans med M och KD. Tillsammans med de nyliberala extremisterna C och L har de i parlamentet en klar borgerlig majoritet. Lägg därtill svajigheten i MP och S så inser vi att vi står inför en period av massiva attacker mot arbetare och låginkomsttagare.
Vänsterkrafterna måste nu förbereda motståndet underifrån. Attackerna på löner, LAS, offentliga sektorn och strejkrätten måste mötas med folkligt motstånd som kan bära fram en vänster som i verkligheten kan utmana högerkrafterna, de nationalistiska så väl som de nyliberala.
Peter Widén
