Gay Glans:
Ända sedan jag var barn har blåsippan varit en symbol för vårens ankomst. I hagen intill trädgården, nära utedasset där jag växte upp på 50- och sextiotalet, plockade jag blommorna och gav till min mamma. I skolan sjöng jag med i den klassiska visan som alla barn i Sverige har sjungit – “Blåsippan ute i backarna står!”
Blåsippan symboliserar glädje, gemenskap, liv och framtidshopp – teman som många stora svenska författare har utforskat. Harry Martinsson besjöng blåsippan. Karin Boye använde den som en symbol för inre och yttre nyorientering. Hos Dan Andersson blir den ett uttryck för förundran och lust. Om hans vurm för blomman också påverkade hans unge beundrare Ivar Lo Johanssons val av blå som favoritfärg vet jag inte – men jag håller det inte för osannolikt.
Idag, många år senare, när det gamla utedasset är rivet sedan länge och skogsmaskiner har gått fram vårdslöst i hagen, skaver det i mig att blåsippan numera används som symbol för ett parti vars politik bygger på främlingsfientlighet, upprustning och håll-käften-mentalitet. De så förljuget självbenämnda Sverigedemokraterna har stulit den. Och jag vill bara skrika: Lämna tillbaka den! Ni solkar ner den.
Blåsippan är fridlyst sedan 1935 – eftersom den är sårbar. Den tillhör inte er. Den är en symbol för liv, lust och förväntningar – inte för rädsla, hat och misstänksamhet. Det är vår nu. Dags att vi tar tillbaka den.
Gay Glans
