Finansutskottet är riksdagens viktigaste politiska utskott. Det sätter ramarna för alla andra utskott. Därför är det ett problem att andelen kvinnor i finansutskottet har sjunkit sedan 2014 – ner till dagens 5 av 17. Mindre än en tredjedel.
Det menar professorn i statsvetenskap, Lena Wängnerud, i DN Debatt. Hon påpekar att ekonomi inte är ett “manligt ämne”. I skatte- och näringsutskotten råder i stort sett hälften damernas. Varför då kvinnlig underrepresentation i det viktigare finansutskottet som har det övergripande ansvaret för riksdagens arbete med statens budget?
Men det är ju ändå i slutändan riksdagen som beslutar? Spelar det då någon roll om det är kvinnor eller män i utskotten? frågar Wängnerud retoriskt, och svarar att utskotten är helt centrala för de förhandlingar som sker innan den slutliga omröstningen äger rum.
Vidare har valet visat mycket stora könsskillnader i politiska sympatier, och kärnfrågor. Lag och ordning i topp bland män, sjukvård högst upp bland kvinnor.
Kön & Klass
Då är det, enligt professor Wängnerud, viktigt att partierna säkerställer att olika erfarenheter kommer till tals i de allra mest avgörande politiska processerna (även kvinnornas). Könen & genusen ska komma likvärdigt till tals i politiken, det är grundtanken (min betoning).
Visst är hälften kvinnor rättvist överallt inom politiken, både rent allmänt, men också på grund av de stora åsiktsmässiga könsskillnaderna, instämmer jag. Och mansdominans kan inte accepteras i ett modernt feministiskt orienterat samhälle.
Kvinnorna är ju halva svenska folket, och de har i genomsnitt delvis andra åsikter, insikter och färdigheter än männen. Könen/genusen kompletterar i bästa fall varandra.
Bra så, men var kommer den breda arbetarklassen och deras olika erfarenheter in i bilden? undrar jag. De utgör ju också och fortfarande halva den svenska befolkningen (hälften arbetarmän, hälften arbetarkvinnor).
Nästan hälften av riksdagsledamöterna efter valet 2022 var kvinnor (46 procent), män (54 procent). Borde då inte hälften av riksdagens politiker vara arbetarklass, frågar jag.
Och lika i utskotten – att hälften åtminstone är sprungna ur arbetarklassen (som arbetarrörelsens politiker var förr, proletära men medelklassutbildade). Fast då kvarstår problemet att klassresan kan sluta i självisk intellektuell medelklasskarriär.
Men avslutningsvis sammanfattande. Som jämställdhet innebär hälften damernas, så borde jämlikhet också innebära hälften arbetarnas.
Hans Norebrink,
vänstersocialistisk vårdarbetare i 30 år, plus medelklassjournalist i 7 år.