Boknytt
Hans Norebrink recencerar
EVOLUTIONEN OCH JAG
Författare: Johan Frostegård
Johan Frostegård är en spränglärd allvetare – professor, överläkare, romanförfattare, uppfinnare, entreprenör. Och som här, bred populärvetenskaplig skribent med talets (eller snarare ordets) gåva. Han bidrar aktivt till brobygget mellan den naturvetenskapliga och den humanist-samhällsvetenskapliga förståelsen av människan.
Boken presenterar ett smörgåsbord av egen forskning om sjukdomar, och spännande kunskap från evolutionsforskningens frontlinjer. Författaren verkar – vad gäller samhällsfrågor – mest intresserad av kunskap i sig. Jag är tvärtom mest intresserad av hur man kan tillämpa det nya vetandet politiskt, för en bättre värld. Så jag väljer att fokusera på avsnittet om människan som social och moralisk varelse.
Det kapitlet refererar exempelvis till den kanadensisk-amerikanske psykologen Paul Bloom, professor vid Yale university. Han har studerat etik hos små barn – ner till spädbarn på femton månader. Då är det uppenbart att deras beteende domineras av arv (biologi), och mycket lite av miljö (kultur). De unika forskningsresultaten har bland annat publicerats i Just Babies – The Origins of Good and Evil.
Frostegård om Blooms upptäckter:
Plausibelt och trovärdigt. Fynden stämmer dessutom väl överens med en rad andra studier som talar för att vi har en medfödd moralisk känsla, något som ger oss en förmåga att känna skuld och ha dåligt samvete; att reagera negativt mot orättvisor som drabbar oss själva, men också sådana som drabbar andra; att vara hjälpsamma, altruistiska och empatiska; att dela in människor i grupper: “Vi och de”
Rättvisekänslan har påvisats redan hos 15 månader gamla småbarn. Barn tenderar enligt Bloom att vara socialistiska, i den meningen att de med rättvisa menar att utfallet ska vara lika för alla, snarare än att rättvisa betyder att man ska få mer om man anstränger sig. Här finns en av ärkekonflikterna i idéhistorien där mycket begåvade människor har kommit till olika slutsatser. En rimlig ekumenisk lösning, som skulle vara acceptabel och samtidigt fungera, skulle kunna hamna någonstans mittemellan, ganska nära mitten!
Jag instämmer i stort med Johan Frostegård. Att barn skulle tendera att vara ensidigt socialistiska låter för bra för att vara sant i mina öron. Det påminner alltför mycket om den gamla idealistiska vänster-samhällsvetenskapliga förhoppningen att människan föds god och formbar, men korrumperas av det onda (kapitalistiska) samhället och dess förtryckande strukturer. Och att vi alltså kan omskapas/återskapas till goda nygamla människor – enligt vår sanna natur.
Nej, som Johan Frostegård påpekar ett stort antal gånger i boken – vilket även är den evolutionära vetenskapens idag dominerande hållning – så är vi människor av naturen såväl själviska egoister som osjälviska altruister. Båda dessa potentiella handlingssätt har vi som medfödda, genetiska, ärvda beteendetendenser.
Vilket tillsammans med flexibilitet, kultur och kanske någon slags fri vilja skapar den ambivalenta mångsidiga, icke ödesbundna och “märkliga” mänskliga naturen. Med en hjärna som – enligt vad vi vet idag – är det mest komplicerade som finns i universum. Och som innehåller runt hundra miljarder neuroner (hjärnceller) – samma som det uppskattade antalet stjärnor i vår galax Vintergatan.
Den i citaten nämnda “ärkeidékonflikten” mellan (med mina ord) arbetarrörelsen-socialismens osjälviska “ökad jämlikhet”, och borgerligheten-liberalismens själviska “det ska löna sig att arbeta” representerar två kompletterande aspekter av människans väsen. Och dessutom är, anser jag, dikotomin (tvåuppdelningen) mellan arbetarvänsters och borgarhögerns ideologier inte alltid så extrem som det kan verka i den upphetsade politiska debatten.
Inom och mellan kapitalistiska företag fordras samarbete och reciprok altruism till ömsesidig nytta. Och i socialismens första stadium gäller traditionellt “Av var och en efter förmåga, åt var och en efter prestation” – först senare efter förmåga”. Även denna senare berömda tes (Marx favorituttryck) innebär inte total likhet utan kräver, exempelvis, mindre arbete från handikappade, och ger dem mer efter deras behov. Vilket ju är rättvisare än extrem likhet-jämlikhet.
Själv menar jag, liksom Johan Frostegård, att varje moral och varje samhällsbygge måsta ta hänsyn till människans i många hänseenden dubbla natur. Går vi för långt åt ena hållet av exempelvis egoism-osjälviskhet, kollektivism-individualism, jämlikhet-ojämlikhet kommer inte samhället att fungera, och dessutom (misstänker jag) kräva en slags statlig kontrollapparat för att få medborgarna att uppföra sig bättre än de är – så att säga.
Därför menar jag att en evolutionärt realistisk socialistisk jämlikhet bör innebära en viss ekonomisk skillnad i samhället (och i världen) mellan högsta och lägsta lön/levnadsstandard – förslagsvis två till tre gånger. De som drar benen efter sig (inte gör sitt bästa), och överutnyttjar (snyltar på) samhällets förmåner, ska inte få samma ersättning – det vore orättvist mot oss andra. Vi som vet att det på våra arbetsplatser finns de som jobbar mindre och sjukskriver sig i onödan.
Vidare i boken: Som Blooms småbarnsexperiment påvisar, och som Frostegård helt korrekt poängterar ett antal gånger, så finns det även en mörk, otrevlig och latent farlig sida av människans sociala etik. Det moraliska uppförandet gäller främst gentemot dem som man uppfattar som “vi” – “den egna gruppen”. Alla har vi väl någon gång hört det spontana vardagsargumentet; “Ska vi inte hjälpa våra egna först?”.
Hos våra flock-djurförfäder och hos jägarna-samlarna konkurrerade man mellan de olika grupperna/stammarna om de tillgängliga naturresurserna. Att ställa upp solidariskt för de egna gruppmedlemmarna hade då förstås ett stort överlevnadsvärde, som Frostegård påpekar.
Konkurrensen med andra grupper kunde gå så långt att dessa helt eller delvis utrotades (de främmande gruppernas kvinnor kunde assimileras in i den egna gruppen via inledande våldtäkt). Så skedde ibland ett evolutionärt naturligt urval på ett djupt motbjudande sätt – via folkmord. Vilket även förekommer mellan schimpansflockar – Se apforskaren Jane Goodalls bok “Det finns hopp”.
De mest effektivt altruistiska grupperna segrade över de mer internsjälviska grupperna i vad som kallas gruppselektion (som många forskare tvivlar på finns, men Frostegård lutar åt – liksom jag själv). På så sätt skedde en evolutionär utveckling till en alltmer moralisk och solidarisk människa – inom den egna gruppen. De snällastes seger. Kanske det som på gott och ont gjorde oss människor till jordens dominerande djur…
Den mänskliga benägenheten till “vi-dom-tänkande” är fast och evolutionärt grundad, men det som ses som “den egna gruppen” kan expandera och bli större. Som i Sverige där “vi” har gått från by till bygd, till landskap, till nationens “Vi i Sverige”, delvis till “vi i Norden”, och något litet till “vi i EUropa” (mitt tillägg). Ordet till Frostegård:
Det finns otaliga experiment som visar hur lätt vi människor har att dela in folk i grupper, och även anse att den egna gruppen är bäst. Detta är en egenskap som är så allmänt förekommande att den måste ha haft ett överlevnadsvärde, genom gruppselektion eller selektion på individnivå, där gruppen och individerna gynnades av att det fanns en stark känsla för den egna gruppen.
Paul Bloom visar hur spädbarn mycket tidigt i livet uppfattar en skillnad mellan ´vi och de´. De föredrar det familjära välbekanta när det kommer till hudfärg, språk och andra gruppskiljande särdrag, vilket inte är så märkligt. De kan inte försvara sig själva och främlingar kan vara farliga, så att tidigt ty sig till det man känner igen ter sig som en god överlevnadsstrategi.
För att bygga upp en fungerande etik – inte en som baseras på strikta rationella kalkyler i stil med den renodlade utilitarismen, eller på orealistiska förväntningar på den mänskliga naturen, som i enkelspårig pliktetik – måste man ta hänsyn till den mänskliga naturen. I denna ingår denna obehagliga benägenhet att dela in människor i ´vi och de´, men försök visar också att det som gruppen bildas kring inte är hugget i steg (vi människor har en allmän tendens att leta mönster, generalisera och kategorisera, mitt tillägg).
Vidare med Frostegård:
Människors benägenhet att dela in andra i grupper och där man uppvärderar den egna är alltså troligen något vi får leva med och lära oss hantera. Våra jag är uppbyggda på det viset och det är en egenskap som är svårt att komma tillrätta med; däremot kan den ´tämjas´ och säkerligen expanderas till att omfatta en allt större grupp.
“Tämja och expandera” Vi-gruppen tror jag också är rätt väg att gå, men det finns två problem (som även andra har påpekat). Ett: Man förflyttar bara konflikter och krig från stamnivå till planetär nivå. Från (som det hette förr) “infödingskrig” till internationella krig, världskrig.
Två: Det är svårt att skapa ett större “vi” än nationen eftersom “vi-känslan” bygger på likhet mellan människor i en grupp (upplevd och/eller skapad likhet). Det fordras en igenkännande vi-gränssättande likhet för att man ska kunna “socialkonstruera” (skapa) en nation med “folkkänsla” (det kan ta många generationer, ja århundraden, att bygga en nation, ett folk).
Utopisktsocialistiska, kosmopolitiska, och allmänt naiva idealkommunistiska drömmar om en helt enad solidarisk värld, där alla i praktiken och i det dagliga livet ser alla människor på jorden som lika nära och lika värda, det förblir en illusion. I skrivande stund hotas exempelvis åtminstone en miljon barn av hunger, svält och död i östra Afrika utan att det får mer än ett fåtal människor engagerade.
Jag instämmer med Johan Frostegård att det inte går att kräva för mycket av den mänskliga naturen – vi var, är och blir aldrig änglar, och jorden kommer aldrig någonsin att bli ett paradis. Frostegård skriver också helt realistiskt om gruppskiljande rasism som “något av mänsklighetens dystra följeslagare”, och att “en praktisk etik knappast kan fungera om den inte i någon mån kan samexistera med den mänskliga naturen”.
Därför menar jag att grupptänkande, etnicitet och nationalism måste tämjas och vi-känslan expandera på det sätt som Peter Singer (“The Expanding Circle”) och Karl Deutsch (“Framgångsrik fred”) antyder. Att man accepterar att vi-känslan är stark nära en själv, men svagare – men dock – gentemot avlägsnare människogrupper.
Lösningen är (tror jag) att ha olika nivåer av avtagande vi-känsla som bildar mångnationella säkerhetsgemenskaper – som Norden och EU. Exempelvis Vi i Sverige, Vi i Skandinavien, Vi i Europa, Vi i världen. Med någon slags vi-känsla på alla administrativa och identitetsmässiga nivåer försvinner “Vi-Dom”.
Vi bibehåller ett “Vi-Vi” på nationsnivå, och har högre svagare vi-relationer enligt formeln “Vi-Ni”. Vi svenskar har exempelvis vi-ni-relationer med Norge, men vi-dom-relationer med Ryssland (det senare bör förstås ändra). Säga vad man vill om det nordiska och EU-samarbetet (jag ogillar den byråkratiska Brysselcentralismen), men man måste erkänna att ett krig i Norden eller i västra Europa nu blivit otänkbart.
Det är en fantastisk framgång för mänskligheten efter två världskrig med Europa som huvudsakligt slagfält. Och detta genom att vi har fått en viss tillitsfull vi-känsla gentemot det övriga Europa. Vi i Europa har skapat stabil fred! I en orolig värld av växande etniska, religiösa och nationella konflikter sker det också framsteg!
Viet, Gruppen, Kollektivet, Socialiteten är stark hos den sociala varelsen människan. Det har alltid haft ett stort överlevnadsvärde att samarbeta för (kött- och) brödfödan, försvar mot rovdjur och i krig. Samt i konflikter om revir och territorium, resurser och livsrum (se nazisternas Lebensraum).
Vårt sociala väsen är dessutom fundamentalt mycket djupare än så påpekar Frostegård. Med våra många celler samlever sedan evärdeliga tider med en annan mikroorganism –mitokondrien – till ömsesidig nytta för båda parter. Celler bygger i sin tur kollektiv av organ och kroppar, men kan ibland bryta ut i själviska reproduktionsuppror kallade cancer.
Vi människor samlever också till såväl ömsesidig nytta som till skada med maskar, svampar, parasiter, bakterier och virus. Ibland får vi av dem sjukdomar som till och med kan påverka våra personligheter. Författaren avhandlar omfattande den aggressionsskapande könssjukdomen syfilis (som även kan ge storhetsvansinne). I de fall det har drabbat mäktiga politiska och kulturella personligheter har det kunnat påverka hela samhället – Lenin och Hitler har nämnts i sammanhanget. Det är en skrämmande tanke att mikroorganismer vis infektioner skulle kunna påverka mänsklighetens historia!
“Bara 10 procent av antalet celler i vår kropp är våra egna, resten är inte ens mänskliga och andelen av våra gener som är mänskliga är bara en halv procent…Ungefär 8 procent av vårt eget DNA kommer från virus och då en speciell sorts virus: retrovirus… Mikrobiomet, de cirka två kilogram som utgör vår tarmflora, har blivit alltmer uppmärksammat på senare år och tillskrivits allt fler betydelsefulla egenskaper. Inte bara immunsystemet kan påverkas av hur tarmflorans sammansättning ser ut, även ens psykiska välbefinnande och till och med personlighet skulle enligt publicerade fynd ingå i tarmflorans repertoar.”
Detta gör att vi individer enligt Frostegård kan ses som ett slags superorganismer av olika delar, som ibland samarbetar, ibland är i konflikt med varandra. Lägg därtill memerna, som författaren lyfter fram (andra är mer skeptiska till deras existens). Det handlar om bitar av kunskap, information, trender, kultur, samhällspåverkan som kan “infektera” oss. Vi styrs kanske av gener och memer (och kanske medvetandet inte ens är materiellt (?) – vilket bland annat skulle leda till ett ifrågasättande av den marxistiska materialistiska historieuppfattningen att det materiella och ekonomin styr i sista instans styr samhället.
Av alla de nämnda ingredienserna i vår kropp-själ skulle vi möjligen byggas upp underifrån och upp., skriver författaren. Med ett ganska svagt beslutande “jag” på toppen. Ändå vill han betona den mänskliga individualismen som ofta kommer i skuggan av allt evolutionärt teoretiserande om människans sociala kollektiva natur. Och jag tror han har rätt i det.
Kanske, som han skriver, har en viss avskild individualism också varit nödvändig för mänsklig kreativitet och uppfinningsförmåga. Jag menar att han har en viktig poäng där – olika (men helst jämlika, mitt tillägg) personligheter gör samhället mer mångfacetterat och dynamiskt.
Och, som inte sällan glöms bort på vänsterhåll. Det slutliga marxistiska, socialistiska, kommunistiska framtidsmålen är ju alla människors individuella självförverkligande (de-alienation, av-förfrämligande). Det vill säga en mångsidig social positiv samarbetande jämlik och frihetlig individualism (men självklart inte utan upplivande konflikter!).
Där alla människor kan utveckla sig allsidigt och stimulerande via kroppsligt, intellektuellt, kreativt och konstnärligt arbete och fritid. Jämlika, fria och unika.
Hans Norebrink
Tillägg 1: Efter det småskaliga egalitära jägarsamhället kom det storskaliga hierarkiska jordbrukssamhället, refererar författaren. Det senare var i mycket sämre vad gäller hälsoläge, arbetsbörda, frihet och jämlikhet (liksom den tidiga industrialismen var ett nerköp, min kommentar). Därav enligt Frostegård “myten” om en historisk guldålder där man inte tvingades att slava i sitt anletes svett.
I de stora jordbrukssamhällena är kommunikationen i stor utsträckning vertikalt hierarkisk, kommenterar också Frostegård. Överheten (staten, kungen, adeln, överklassen) kan pumpa ut sin ideologi, medan de stora avstånden, de usla kommunikationerna och bundenheten vid torvan hindrar bönderna från att tala med en röst (storskaligheten gynnar alltså uppkomsten av klassamhällen, min kommentar).
Ta Sverige under exempelvis den nationalstatsbyggande tyrannen Gustav Vasa (Se “Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? ). Han kunde föra ut sina åsikter och påbud via församlingsprästerna och den obligatoriska gudstjänsten i den av honom i Sverige påtvingade protestantiska statskyrkan.
Bönderna hade det svårare att samordna sig horisontellt i det stora svenska riket. Men via budkavle kunde de kalla till uppror (Se “Rid inatt” av Vilhelm Moberg). Som småländske bonden Nils Dacke ledde ett av. Jag skriver förresten i min Vasa- recension om detta att bondeupproren tvingade Gustav Vasa till “början på den svenska samförståndsandan. Så det är snarare Nils Dacke som framstår som en fördemokratisk svenska landsfader till dagens Sverige:”
I dagens läge kan världens arbetande underklasser och vanliga människor åter få kontakt och samordna sig via sociala medier. Det används dock mest för trams och underhållning, men den tekniska potentialen till vertikal verkligt djupgående sammanslutning av Folket finns. Detta för första gången sedan jägarsamlartiden då det räckte med den vanliga mun-till-mun-metoden för att kommunicera och organisera sig i samhället.
Tillägg 2: Vi-Dom-Tänkandet (som etnicitet) har vi med oss sedan urminnes tider och våra djurförfäder bland de sociala däggdjuren (flockdjuren) – och där fanns också individkonflikter. De sociala konflikterna (som klass) kom som tendens först med jägarsamlarsamhället (där de många bildade allians mot de få alfahannarna).
Därför är mycket ofta “äldrerotad” etnicitet och nationalism känslomässigt starkare än “yngrerotad” klasskänsla. Som första världskriget så tydligt visade: Av den proletärt utlovade arbetarklass-solidariteten blev intet (utom i Ryssland) – arbetarna ställde upp och slaktade varandra över hela Europa i den (borgerliga) nationalismens namn 1914.
# Jag har sett flera vetenskapliga program där barns moral har undersökts. Bland annat via kasperteater med “snälla” och “stygga” kasperdockor – där barn tar ställning för de snälla. Barn assisterar också i experimentsituationer vuxna som behöver enkla hjälpinsatser.
# Tro och vetande avhandlas en del av Johan Frostegård. Jag håller med dem som säger att det är två världar som i princip bör hållas åtskilda. Och att vi inte kan förstå Gud/kosmos. Vi lever i och förstår vår egen “mellanvärld” (Dawkins begrepp), men inte kosmos ovan oss eller kvantvärlden under oss. Religion kan förklaras evolutionärt (vårt behov av mening, förståelse och mönster), men som Johan Frostegård säger – det bevisar inte att Gud inte finns.
# Som bland annat Johan Frostegård tar upp var rasismen (grupphatet) i forntiden förmodligen inte baserat på hudfärg, då grannarna troligen hade samma hudfärg. Däremot förekom antagligen konflikter, massakrer och kanske folkmord mellan olika mänskliga raser som vår homo sapiens, neanderthalare, denisovaner och andra (gruppselektion på makronivå).
Idag finns bara en ras kvar, vår Homo sapiens (de flesta anser att Afrikas svarta, Europas vita och Asiens gula inte är nog olika för att kallas raser – kanske underarter?). Det har visat sig att rasblandning är bra för tillskottet av nya gener för att tåla klimat och nya sjukdomar.
Vita och gula människor har neandertalgener och denisovangener i sig (så nazister och rasister borde lägga ner verksamheten). Som jag ser det vore det bra med fler svarta afrikanska gener i resten av världen – i Afrika har ju den största genetiska rikedomen bevarats.
Som Frostegård berättar förekom fyra invandringar till Europa, och den första gruppen dog ut (gruppselektivt krig?). Urbefolkningen försvann alltså och vi är alla invandrare i Sverige och i Europa (så högerpopulisterna kan glömma sin främlingsfientlighet!). Vi är en blandning av tre migrationsvågor, bland annat mörkhyade jägaresamlare och ljushyade bönder från Anatolien (Turkiet, Mellanöstern, dagens arabvärld). Rasisternas trams om rena raser och helvita arier är ovetenskaplig goja – rena lögner!