Med ålderns rätt sitter jag ofta på min kammare och funderar över tider som flytt, men även om tider som ska komma.
Så här i juletider funderar jag över hur det var att växa upp under 1940- 1950-talen. Jag är född 1944 i Oxelösund som var, och fortfarande är, en lite stad.
När jag föddes var Oxelösund inte ens en stad. Stad blev man 1950. Invånarantalet var sådär runt 5 000.
Oxelösund är en viktig hamnstad. Många jobbade vid hamnen. Jag minns att jag hade en morbror som var traversförare där.
Jobbade man inte i hamnen så var det vid Järnverket, det som idag är SSAB. Min pappa jobbade som grovarbetare vid det vi kallade Rörfabriken (AB Centrifugalrör). Det var där han slet ut kroppen och fick ryggen förstörd. Han har berättat hur man för hand lastade tackjärn på järnvägsvagnar.
Som så många andra mammor på den tiden var också min hemmafru. Hon städade, lagade mat, syltade och saftade, bakade bullar och kakor, stickade vantar mössor och koftor och drack kaffe tillsammans med granntanterna.
Det fanns två skolor. Det var “lillskolan” där man började som sjuåring och gick två år, om jag minns rätt. Sedan hamnade man i “storskolan”, där jag gick ut femteklass för att sedan börja på läroverket i Nyköping, som ju ligger bara en mil bort.
Vi bodde enkelt, ett rum och kök, i en större träkåk med ett antal lägenheter. Varje lägenhet hade sitt eget utedass i en länga på gården. Jag kommer ihåg att snön yrde in mellan spjälorna, och låg därför ibland snö på dass-sitsen. Så man borstade bort snön innan man satte sig. Ingen dusch eller badkar. När man skulle göra sig riktigt ren gick man till badhuset.
Vad gjorde vi ungar när vi inte var i skolan? Som jag minns det fick vi i stort sett “sköta oss själva”. Vi fick hitta på saker att göra. Jag minns att vi cyklade mycket. Vi cyklade runt i Oxelösund. Ner till hamnen, som på den tiden var öppen. Man kunde gå runt och kolla alla stora fartyg och de höga kranarna när man lossade och lastade fartygen. Vi fiskade. Vi cyklade även till Nyköping ibland. På den tiden hade inte många bil så biltrafiken var gles.
De flesta hade i stället båt. Mina föräldrar hade en träbåt av kostertyp med inombordsmotor. En sån där som låter som en fiskebåt – dunk, dunk, dunk, i långsam takt
På vårarna var alla gubbar vid småbåtshamnen och gjorde i ordning sina båtar inför säsongen. Det skrapades, lackades, målades och tjärades. Där höll vi ungar till mycket. Jag minns fortfarande doften av trätjära.
I Oxelösund fanns en biograf. På söndagar fick man en krona. 75 öre till matinébiljetten och 25 öre till en tablettask.
På vintrarna åkte vi spark på de hala gatorna. Kom det en sandbil, sprang vi efter sopkvastar och sopade bort sanden så att vi kunde fortsätta åka spark i backen.
Och man spelade kula. Man hade kulor av lera (?) i olika färger. Men även blanka och tyngre stålkulor som jag tror kallades “dank”. De flesta har nog hört dikten “Spela kula”. Jag trodde först det var en dikt av Nils Ferlin. Men jag kollade upp. De är skriven av Sten Selander:
“Vi spelade kula på torget en dag
en liten folkskolegrabb och jag.
Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.
Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.
Men jag ångrade mig när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult jag gjort…”
Eftersom min mamma var bonddotter var hon och jag ofta “på landet”, Bergshammar och Vida gård som ligger nån mil utanför Nyköping. Under sommarloven bodde vi där, medan pappa jobbade i Oxelösund.
Där hände det saker. Kor, hästar, grisar och höns som skulle skötas. Åkrar som skulle plöjas, harvas, sås och skördas och höet som skulle bärgas inför vintern. Där hängde man med, även om man mest sprang i vägen. Jag minns en gång jag blev ombedd att hämta in korna till ladugården för mjölkning. Det slutade med att korna motade iväg mig. Jag sprang åt fel håll och korna sprang efter, Det tyckte mina morbröder, som tittade på, var väldigt roligt.
De hade en korp som var halvtam. Jag minns att det var lite läskigt när den satte sig på min axel.
Det här var långt innan tv fanns, så man lyssnade på radio. Bland annat radioteater för barn- och ungdomar. Som “Mästerdetektiven Blomkvist” som man tyckte var väldigt spännande. Det var i slutet av 1940-talet man började göra radioteater av Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist som mästerdetektiven.
Men det var också andra barnprogram man lyssnade ivrigt till, som “Kalle Stropp och Grodan Boll”. Men också Lennart Hellsing som gjorde spännande radioprogram riktade till barn, som ”Djuren på cirkus”. Jag tror att man även hörde Gösta Knutssons “Pelle Svanslös” på radion.
När jag nu sitter och funderar hur det var förr, är det en sak som slår mig. Vi ungar fick själva hitta på något “sysselsätta oss”. Man också fick finna sig i att ingenting hände – att man fick ha tråkigt.
Jag har också en tydlig minnesbild att allt gick långsammare på den tiden. Det var inte samma uppskruvade tempo och “hålligång” och krav på att det ständigt måste hända något. Man såg det inte som någon katastrof om man hade tråkigt lite då och då
Om man följer dagens debatt så talas det om curlingföräldrar som måste göra allt för sina ungar. Det ska skjutsas hit och dit mellan en massa aktiviteter.
Både föräldrar och ungar blir stressade av att “tiden inte räcker till” när man måste göra allt man tror att man måste göra för sina ungar.
Ta bara det här att man idag måste “hänga med”. Man måste har rätt saker, kläder, skor, mobiltelefon och annat för att inte bli utpekad och mobbad.
Jag har heller inget minne av att man som liten led av något “ha-begär” – att man måste ha en massa saker. Visst fanns det leksaksaffärer som lockade. Men inte alls på samma sätt som idag – och inte heller den mördande reklamen vi har idag.
“Vi lekte med kottar och var nöjda med det” som man överdrivet skämtsamt säger när man vill beskriva sin lyckliga barndom.
I början på 1950-talet kom jojon som en modefluga. den där trätrissan med snöre som man kunde göra konster med. Jag vill minnas att den kostade någon krona, så nästan alla ungar lekte med jojo ett tag i början och mitten av 1950-talet.
Många hade taskig ekonomi. Det var inte alla ungar som hade egen cykel eller spark. Och de skridskor man hade var så kallade “halvrör” man spände fast på pjäxorna. Det innebar att de var ostadiga och vingliga vingliga att åka med. Ett par riktiga skridskor, “helrör”, var det man önskade sig när man åkte runt som Bambi på hal is.
Jag vill inte vara nostalgisk. Allt var inte bättre förr. Men det betyder inte att allt är bättre nu. Men den penningjakt och det habegär man ser nu fanns i alla fall inte i de kretsar där jag växte upp. De största problemen var nog trångboddhet i små kalla och dragiga lägenheter med väldigt låg standard.
Vad jag framför allt fått lära mig från min barndom är att det inte är farligt att “ha tråkigt”. Det är inget man tar skada av. Tvärtom.
Jag tänkte på det när jag i min ensamhet på julafton såg tjuren Ferdinand som var nöjd med att sitta under sin korkek ock lukta på blommorna.
Har man lärt sig att lukta på blommorna så är inget mer rogivande än att ha tråkigt, för då har man tid att sitta och bara filosofera.
Rolf Waltersson
Lästips:
Mästerdetektiven Blomkvist: Rasmus träffar mästerdetektiven Blomqvist och Eva-Lotta – YouTube
Barnradion – en pigg 99-åring – nattidsskriftenvasterbotten.se
