Kjell Östbergs artikel har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Håller arbetstidsförkortningen äntligen på att bli vänsterns nya stridsfråga? Sedan några veckor är sjuksköterskorna ute i konflikt för minskad arbetstid. S-kvinnors ordförande Annika Strandhäll har lovat ett förslag inför Socialdemokraternas nya partiprogram.
Och Vänsterpartiet har hängt på och kräver en parlamentarisk kommitté för att utreda hur det ska kunna genomföras. Det var på tiden. Det är faktiskt snart 50 år sedan frågan intog en ledande plats på den politiska dagordningen.
Att garantera allas rätt till arbete, att solidariskt fördela det arbete som finns, att drastiskt minska arbetstiden och öka den tid som kan användas efter egna önskemål – att avmarknadifiera arbetstiden – är en förutsättning för människans frigörelse.
För Marx var frågan om arbetsdagens längd central i klasskampen, både för att möta sociala och kulturella behov och som en aspekt i kampen om mervärdet.
Kampen mot arbetslöshet och kraven på kortad arbetstid har också intagit en central plats för arbetarrörelsen sedan dess första strider. Vid sidan av den allmänna rösträtten var åttatimmarsdagen 1918 arbetarrörelsens viktigaste erövring under de stora mobiliseringarna efter första världskriget.
Fortsättningen tog tid. Det började med semester. Två veckors genomfördes 1938, tre veckor 1951 och fyra veckor 1963.
Åttatimmarsdagen gällde inledningsvis sex dagars arbetsvecka. I slutet av 1950-talet minskade 48-timmarsveckan till 45, i slutet av 1960-talet till 42.5. De flesta av dessa reformer genomfördes genom lagstiftning, LO var länge passivt, huvudlinjen var att frågan skulle lösas av arbetsmarknadens parter, något som gav föga framgång.
Under 1970-talet fördes frågan om arbetstiden åter upp som en central fråga för arbetarrörelsen. 1971 lagstiftades om 40 timmarsvecka, vilket för de flesta innebar femdagarsvecka. 1976 sänktes pensionsåldern från 67 till 65 år och 1977 infördes
fem veckors semester. Till de lagstiftade arbetstidsförkortningarna får man också lägga föräldraförsäkringen som inledningsvis gav möjlighet till sju månaders föräldraledighet.
Och nu insåg LO att politiska beslut var nödvändiga.
Men det var inte nog med det. Rask seglade 6-timmarsdagen upp som nästa etapp, och i mitten av 1970-talet hade såväl LO och TCO som samtliga politiska partier utom moderaterna antagit 6-timmarsdagen som mål. En statlig utredning ställde sig också positiv.
Den som kraftigast drev kravet på 6-timmarsdag var det socialdemokratiska kvinnoförbundet. För dem var det inte bara en reform som skulle kunna ge mer fritid, den innehöll en samhällsförändrande potential, framför i relationen mellan könen.
Den skulle kunna förändra den ojämna fördelningen av ansvaret för barn och hem och samtidigt ge kvinnor möjligheter till ökad makt i arbetsliv och samhälle. Det skulle också kunna minska barns allt för långa dagisvistelser.
Men 6-timmarsdagen kom att bli en av de största konfliktfrågorna inom socialdemokratin under det sena 1970-talet. Och precis som i många viktiga frågor – som löntagarfonder och arbetsplatsdemokrati – retirerade den socialdemokratiska ledningen.
Under de nyliberala vindar och ekonomiska kriser som kännetecknar tiden övergavs målet. Och LO-ledningen ansåg plötsligt att man nått ”möjlighetens gräns” när det gäller arbetstidsförkortningar, för att citera ekonomhistorikern Linn Spross. Den såg bara problem med 6-timmarsdagen.
I stället för att lyfta fram hur arbetstidsförkortningen skulle kunna förändra styrkeförhållandena till arbetarnas fördel hävdade den att en förkortad arbetsdag skulle innebära ökad stress.
Från att ha setts som ett viktigt led i jämställdhets- och jämlikhetsarbetet och som en investering i ett solidariskt samhälle sågs reformen nu som en kostnad. Och trots kraftiga produktionsökningar har som bekant inga arbetstidsförkortningar ägt rum sedan dess. Tvärt om har semestern minskat med två dagar och pensionsåldern höjts.
Flera statliga utredningar har sedan dess dissat 6-timmarsdagen. Den som Mona Sahlin ledde lade locket på redan 1989. Reformen skulle innebära ett hot mot välfärden, menade hon, och ville i stället prioritera en sjätte semestervecka. Det väckte inte förvånande vrede hos de socialdemokratiska kvinnorna som än idag har kvar kravet. De menade att det var att sabotera 6.timmarsdagens jämlikhetspotential.
Vänsterpartiet har liksom s-kvinnorna fram till idag haft 6-timmarsdagen med bibehållen lön på sitt program. Men i det nya program som just antagits togs kravet okänsligt bort och ersattes med det betydligt mer oprecisa “vi vill påbörja en stegvis arbetstidsförkortning med bibehållen lön”.
Det är inte alltför djärvt att anta att orsaken till urvattningen var att inte störa det så hett önskade samarbetet med socialdemokraterna – när programförslaget skrevs var Magdalena Anderssons motstånd väl känt. Tala om dålig timing. Socialdemokraterna flaggade plötsligt för kortare arbetsdag och mitt under kongressen tvingades partiledaren plocka fram 6-timmarsdagen ur byrålådan för att inte komma på efterkälken.
Bättre än så kan väl knappast problemet med ett partiprogram som undviker att ta bestämd ställning i kontroversiella frågor illustreras.
En tydlig slutsats av den hittillsvarande kampen för arbetstidsförkortningar är att den svenska modellens metoder, att försöka lösa frågan genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, har varit lönlös. Det har krävts lagstiftning som kört över arbetsgivarnas motstånd. Deras oböjliga nej inför socialdemokraternas försiktiga försöksballonger visar att de inte kommer att ge med sig frivilligt nu heller.
Kravet på en parlamentarisk kommission där arbetsmarknadens partier ingår kan säkert vara ett bra sätt att hålla frågan aktuell.
Men det är inte där frågan kommer att avgöras. 8-timmarsdagen vanns av samma masstrider som genomförde den allmänna rösträtten. 1970-talets mäktiga reformer var ett resultat av den tidens djupa radikalisering med strejkande arbetare och kämpande kvinnorörelser i spetsen. Sjuksköterskestrejken pekar mot vad som är nödvändigt för att äntligen ta nästa steg.
Kjell Östberg
Läs också:
