Idag firar vi midsommarafton. Det är den enda helgdagen som är rörlig och som firas den fredag som råkar hamna närmast sommarsolståndet.
I år råkar det bli fredag 21 juni. Men sommarsolståndet var torsdag 20 juni. Varför detta hattande – denna halvmesyr?
Varför kan vi inte fira midsommar när det är sommarsolstånd?
Alltså midsommar på riktigt när vi i detta mörka nordliga land har årets längsta dag?
Igår, när det var midsommar på ”riktigt” gick solen upp (i Eskilstuna) 3:37 och ner 22:15. Dagen längd var då 18 timmar och 38 minuter. Solen “försvinner” bara lite under horisonten så att det är ljust även mitt i natten.
Om man tar vintersolståndet som jämförelse. Då är dagens längd bara 6 timmar.
Nu känns midsommarfirandet nästan lika lite äkta som nationaldagen. Nationaldagen som vi firar stelt och halvdant utan någon riktig entusiasm. Det beror på att våran nationaldag är “konstgjord” – att ingen egentligen vet vad det är vi firar. På sin höjd att “det har nånting att göra med Gustav Vasa”. Och att det också har att göra med en ny regeringsform 1809. Men hur många veta vad denna regeringsform innebär?
Egentligen var det “svenska flaggans dag” som 1983 genomgick en metamorfos och återföddes som nationaldag. Men helgdag och röd dag i almanackan blev det först 2005, vilket signalerar att det egentligen är en senkommen och ”konstgjord” nationaldag.
Nationaldagen känns, i alla fall för mig, lika äkta som en julgran av plast.
Men nu ska vi inte hänga läpp. Vi dansar “små grodorna” runt majstången. Vi äter sill och potatis med gräddfil och gräslök och tar en snaps.
Rolf Waltersson
