Svensk hälso- och sjukvård bygger på en vacker princip: vård efter behov. Men verkligheten ser annorlunda ut. I dag är det alltför ofta ditt postnummer, inte ditt vårdbehov, som avgör hur snabbt du får behandling, vilka läkemedel du erbjuds och vilka chanser du har att överleva.
Det är inte värdigt ett land som säger sig stå för jämlikhet.
Hur kan vi acceptera att väntetiden till en operation skiljer sig med månader mellan olika regioner? Hur kan vi acceptera att cancerpatienter får olika behandling beroende på var de råkar bo? Hur kan vi acceptera att en stroke, en höftfraktur eller en psykisk sjukdom möts av helt olika resurser beroende på vilken sida av en länsgräns patienten befinner sig?
Sjukdomar känner inga regiongränser. Varför ska vården göra det?
De 21 regionerna har blivit 21 olika sjukvårdssystem. Varje region har sin egen ekonomi, sina egna prioriteringar, sina egna IT-system och sin egen administration. Resultatet blir en vård där likvärdigheten urholkas samtidigt som miljarder skattekronor försvinner i byråkrati.
Det är därför svårt att förstå att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fortfarande vill hålla fast vid dagens system. Partier som talar om jämlikhet och en stark offentlig välfärd borde rimligen vara de första att inse att vården inte kan styras av 21 olika politiska majoriteter. Att acceptera att vårdens innehåll och tillgänglighet varierar mellan regioner är att acceptera ojämlikhet.
Det betyder inte att regionerna saknar en viktig roll. Tvärtom. Den dagliga driften av sjukvården ska även fortsättningsvis skötas nära invånarna. Men de grundläggande besluten måste fattas nationellt. Staten bör ansvara för finansieringen och besluta vilken vård, vilka behandlingar och vilka läkemedel som ska erbjudas. En patient i Kiruna ska ha samma rätt till vård som en patient i Malmö eller Gnosjö. Svensk sjukvård ska vara en, inte tjugoen olika.
Regionernas uppgift ska vara att verkställa den nationella sjukvårdspolitiken och organisera den dagliga verksamheten på ett effektivt sätt, inte att avgöra vilken vård medborgarna har rätt till.
Samtidigt arbetar vårdpersonalen under allt tuffare villkor. Bristen på sjuksköterskor och läkare är nationell, men ansvaret är splittrat. Ingen har ett samlat grepp.
Svensk sjukvård håller fortfarande hög medicinsk kvalitet, tack vare den fantastiska personalen. Men de tvingas varje dag kompensera för ett system som inte fungerar.
Vi måste våga ställa den obekväma frågan: Är det rimligt att 21 regioner ska bära ansvaret för en av välfärdens viktigaste uppgifter?
När vi ringer 112 frågar ingen vilket parti vi röstar på eller vilken region vi bor i. Då ska inte heller kvaliteten på den vård vi får avgöras av en geografisk gräns.
Rätten till god vård ska inte vara ett regionalt lotteri.
Den ska vara en självklar rättighet för varje människa i Sverige.
Kari Parman
