Tal hållet av författaren Samir Belarbi i samband med lördagens offentliga solidaritetsmöte för Palestina, arrangerat av Palestinakommittén Folke Bernadotte i Eskilstuna.
*******
Palestinavänner! Mina vänner och medmänniskor i kampen mot förtryck och orättvisor!
Sommaren är snart slut. Hösten är nästan här. I Eskilstuna och runt om i Sverige har barnen börjat skolan igen efter sommarlovet.
Jag har en sommarstuga strax utanför Eskilstuna och jag har varit här mycket under de senaste månaderna.
Stugan ligger i trevligt område och grannar är snälla och hjälpsamma. Mina barn har suttit i stugan med sina mobiler eller hoppat på studsmattan och titt som tätt har vi gått ner till bryggan för att bada. Det finns hallon och smultron som de ätit och på kvällen har vi grillat och spelat sällskapsspel tillsammans.
Jag tänker på sången från min egen barndom och känner sorgen välla fram inom mig…
Du ska inte tro det blir sommar
Ifall inte nån sätter fart
På sommarn och gör lite somrigt
Då kommer blommorna snart.
Mina tankar färdas från sommarstugan, till bilderna på telefonen och vidare de många hundra milen bort till Palestina.
Jag tänker på folkmordet som sker och jag tänker på barnen i Gaza, de som fortfarande lever och alla de som mördats av Israel med stöd av USA och andra allierade – däribland Sverige.
Barnen i Gaza borde ha sommarlov precis som mina barn. Men så är det inte, det finns ingen skola. Den har sprängts av terrorstaten Israel. Det finns inte heller någon mat. Kanske har barnen inte längre några föräldrar och kanske är släktingarna sprängda i bitar eller skjutna i en matkö, allt i 40 graders värme. Jag ser barn som bär på skadade syskon i stekande middagssol. Det finns ingen svalka, de kan inte ens gå ner till havet utan att riskera få en en israelisk krypskytts kula i huvudet eller i skrevet. Jag ser bilderna där de hänger livlösa från ruinerna, spetsade på armeringsjärn och jag ser bilderna på de magra ansiktena märkta av hunger.
Jag läser om hur deras små kroppar amputeras utan smärtlindring och jag ser hur ett barn krossas av ett gigantiskt hjälppaket som släppts från ett flygplan.
Jag ser Amir kyssa en amerikansk soldats hand som tack för ett matpaket innan han en kort stund senare skjuts ihjäl av andra soldater.
Jag hör Hind vädja om hjälp över telefon. “Kom och ta mig härifrån” gnyr hon samtidigt som smattret av skottsalvor hörs i bakgrunden.
Känner
Vad jag känner är inte bara sorg utan också en enorm ilska mot förövarna, Israel. Jag riktar också min vrede mot Sveriges regering och resten av världens makthavare som väljer att titta på – låsta i vanföreställningar om nord och syd, vilka som är goda och onda, vad som anses fint och vad som anses fult. De har fastnat i skuldkänslor och empati gentemot vissa samtidigt som de oblygt visar förakt och oförståelse mot andra.
Världen är som vänd upp och ner. Det är som om allt som sker passerar genom ett filter eller kameralins och oavsett vad som händer så når det världen i enlighet med det inprogrammerade fördomarna.
Men jag känner också en ilska mot samhället i stort, vi har liksom accepterat ockupationen och apartheid under så många år, och många svenskar ursäktar fortfarande folkmordet eller till och med förnekar dess existens. Är vi endast upptagna med oss själva, våra karriärer, rotavdrag och nya mobiltelefoner. Det är som om det inte finns rum för medmänsklighet i våra hjärtan längre.
Framåt
Men allt är inte mörker och förtvivlan i kampen för ett fritt Palestina.
Det finns hopp så länge det fortfarande finns palestinier vid liv – människor, både barn och vuxna i Palestina, som trots att de lever i helvetet på jorden fortsätter att kämpa. Och om de kämpar, så måste också vi hitta styrkan att fortsätta kämpa.
För vi tillsammans är vi motståndet.
Vänner! Vi har startat en folkrörelse och även om vi är få här på plats idag så har protesterna mot folkmordet , som nu skett under snart två års tid, gett resultat. Vi har blivit fler och vi har flyttat fram våra positioner – envetet och bestämt.
Det finns bara en väg att gå och det är framåt. Inget kan återgå till hur det var innan – Världen är inte den samma och vi, vi är förändrade för alltid.
Jag tänker på det som Malcolm X sa om förtryck. Jag parafraserar. ”Om någon huggit dig med en 13 centimeter lång kniv så är det inget framsteg om han drar ut den fem. Inte ens om han drar ut kniven helt så har det skett ett framsteg.” Skadan är dessutom redan skedd.
Samma sak är det med Gaza och Palestina. Vi kan inte nöja oss med ett eldupphör eller uppmuntrande ord från politiker och media. Det vi konstant måste göra är att alltid flytta fram positionerna, öka trycket, och förstärka vår rörelse, ända tills Palestina är fritt. Precis som i ramsan måste vi ”eskalera, eskalera -på alla fronter eskalera”!
⁃ När allmänheten pratar om att sanktionera Israel, då stöttar vi det men kräver mer.
⁃ När de talar om två statslösningen, så säger vi “from from the river to the sea”.
⁃ När de säger “leve Palestina”, så lägger vi till “och krossa sionismen”.
⁃ När de säger att ”barn inte ska svältas”, så säger vi att de har rätt men också att förövaren måste straffas för sina gärningar, i enlighet med internationell rätt.
⁃ När de säger “bojkotta Israel”, så säger vi “bojkotta också dem som inte aktivt stöder Palestina”.
⁃ När vi alla nu byggt en decentraliserad gräsrotsrörelse så måste vi ta nästa steg och bygga stabila och finansiellt starka organisationer som kan föra kampen inte bara på gatan utan också i maktens korridorer.
⁃ När du själv hittat styrkan att stå upp för det som är rätt, så måste du hjälpa andra att hitta samma mod.
Jag tänker på sommarlovet som nu är över och jag tänker på barnen i Palestina och den fortsatta kampen för deras frihet. Kampen för att de och alla andra
i Palestina ska kunna få en sommarledighet likt det som vi och våra barn får.
Och smultron det gör jag åt barna
För det tycker jag dom kan få
Och andra små roliga saker
Som passar när barnen är små
Och jag gör så roliga ställen
Där barnen kan springa omkring
Då blir barna fulla med sommar
Och bena blir fulla med spring.
Samir Belarbi
