I den politiska debatten där borgerligheten och nyliberalismen sätter dagordningen, har vi som står till vänster hamnat i ett läge där vi nästan alltid tvingas säga NEJ:
Nej till kapitalismen.
Nej till Nato.
Atomkraft Nej tack.
Nej till EU.
Nej till EMU.
Nej till utförsäljningar och privatiseringar.
Nej till militarismen.
Nej till vapenhandel.
Nej till ökade klassklyftor.
Nej till slopad värnskatt.
Nej till marknadshyror.
Nej till försämrad anställningstrygghet.
Nej till spelreklam.
Nej till vinster i välfärden (Rent psykologiskt hade det kanske varit bättre att säga “Nej till förluster i välfärden”)
Och så vidare. Nej, Nej, Nej och åter Nej.
Allt detta är naturligtvis rätt och riktigt ur en vänsterståndpunkt.
Vi måste säga Nej till marknadshyror, Nej till vinster i välfärden – och så vidare. Och vi kan argumentera och förklara varför vi är Nej-sägare.
Men man hamnar i ett psykologiskt underläge om frågorna formuleras så att man alltid tvingas säga Nej.
Ett JA uppfattas som positivt. Ett NEJ uppfattas som negativt.
Därför borde en röd-grön vänster, inte minst av psykologiska skäl, bli bättre på att formulera de politiska krav man med full hals kan ropa JA till, och därmed tvinga borgarna att bli Nej-sägare.
Borgarna och alla dessa ny- och marknadsliberaler ska tvingas säga Nej:
Nej till tryggare anställningar
Nej till minskade klyftor mellan fattiga och rika
Nej till rättvisa
Nej till solidaritet
Och så vidare.
Vi ska bli Jasägare och samtidigt säga Nej till Jas.
Rolf Waltersson
