Kjell Östbergs artikel har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Hur är det möjligt att Vänsterpartiets ordförande uppträder med en keps som hyllar Kamala Harris i samma stund som US-amerikanska vicepresidentens regering rustar Israel upp till tänderna och backar upp Netanyahus alla krigsbrott? Och samtidigt som Vänsterpartiets medlemmar vecka efter vecka oförtrutet demonstrerat mot Israels folkmord i Gaza. Är det bara uttryck för dåligt omdöme? Eller återspeglar det en djupare förskjutning av relationerna mellan ledning och medlemmar i politiska partier? Och vad beror den i så fall på?
Att realisera ett socialistiskt partis grundläggande målsättning, att bygga ett solidariskt samhälle genom att ersätta kapitalismen med ett genuint demokratiskt system är naturligtvis inte gjort i en handvändning. Det kräver ett brett parti med djupa rötter i social kamp. Det kräver också en kraftfull ledning. Men här ryms en av arbetarrörelsens ständigt återkommande utmaningar.
Det var naturligtvis en stor framgång för metallarbetarna när deras förtroendeman Ernst Blomberg vid förra sekelskiftet kunde anställas på heltid och slapp sköta förbundet med tiotusentals medlemmar på kvällar och nätter efter tio timmars hårt arbete som kopparslagare.
Andra fackförbund följde efter. Inom det socialdemokratiska partiet fanns de flesta heltidsanställda på rörelsens tidningar och i den snabbt växande riksdagsgruppen. Snart hade arbetarrörelsen flera hundra heltidspolitiker och fackliga funktionärer.
Varken ombudsmännen eller riksdagsmännen hade inledningsvis några feta byråkratlöner, riktmärket var den lön en välutbildad arbetare hade. Men förtroendemännen fick snart en central ställning i den unga rörelsen. Den kunskap och de erfarenheter de skaffade sig var eftertraktad hårdvaluta i de unga organisationerna.
Sakta började det ekonomiska avståndet till arbetskamraterna öka. Snart fick funktionärerna också både semester och pension. Gradvis utvecklades de till en kår, med egna intressen och privilegier gentemot de medlemmar den skulle företräda
När deras fack, Arbetarrörelsens funktionärsförbund, bildades, stod två frågor i förgrunden. För det första att kongressvalen av funktionärer avskaffades, för det andra att funktionärernas pensionsfråga löstes. Oavsett om stadgarna ändrades eller inte satt de allra flesta kvar till dess de själva bestämde sig för att avgå.
Funktionären hade blivit byråkrat.
Problemet med arbetarrörelsens byråkratisering uppmärksammades tidigt internationellt. Den tyske sociologen Robert Michels talade till och med om en “oligarkins järnlag” där arbetarklassens ledare lämnar sina kamrater i arbetarklassen. Han lyfte fram två orsaker, dels att de blir ekonomiskt beroende av sina uppdrag, dels att de sugs upp i det parlamentariska arbetet.
Framför allt riksdagsarbetet medförde att funktionärerna i ökad utsträckning kom att umgås i andra miljöer. De med proletär bakgrund – och det var de flesta – kom att byta sätt att leva.
Tendensen var tydlig men någon “oligarkisk järnlag” finns inte. Den socialdemokratiska vänstern kritiserade utvecklingen. Den formulerade också en rad förslag på hur arbetarrörelsen skulle kunna behålla sina demokratiska strukturer och antog till och med särskilda Demokratiska grundsatser 1917.
Dess centrala budskap var att makten måste ligga hos partiets djupa led. De förtroendevalda var rörelsens tjänare, inte herrar. Och runt om i landet, i arbetarkommuner och i fackföreningar, fördes diskussionerna om hur medlemmarna bättre skulle kunna utöva makten i sina egna organisationer.
I takt med att arbetarrörelsen fick allt större inflytande skapades emellertid också på lokal nivå ett nytt maktcentrum: de socialdemokratiska kommunalpolitikerna, snart symboliserad av “pampen”. Som ett brev på posten uppkom diskussionen: Vem ska besluta om partiets lokala politik? Medlemmarna i arbetarekommunen eller de valda representanterna i fullmäktigegrupperna.
Konflikterna mellan kommunpolitiker och partimedlemmar var så omfattande att partiledningen tvingades att ingripa. I en särskild broschyr slog den fast att det var odemokratiskt att medlemmarnas beslut skulle binda kommunpolitikerna. Om man accepterade ett sådant system skulle överläggningarna i de kommunala organen “endast vara ett skådespel och ett grundskott mot demokratin.”
Detta är naturligtvis en korrekt beskrivning av den representativa demokratins konsekvenser. Men det visar också hur partidemokratin underordnas den parlamentariska demokratin.
I sin förlängning innebar detta en centralisering och hierarkisering av partiets beslutsstrukturer.
Samma tendenser till förskjutning av makten mot toppen, om än i mindre skala, kunde man se också i kommunistpartiet, Vänsterpartiets föregångare. Där komplicerades den demokratiska processen dessutom av partiets nära knytning till, och lyhördhet inför, det allt mer byråkratiserade Sovjetunionen.
De senaste årtiondena har frågan om medlemmarnas makt över sina organisationer ytterligare komplicerats.
En orsak är den nyliberala kontrarevolutionen som har begränsat det demokratiska utrymmet generellt. Välfärdsstaten har krympt och underställts marknadsekonomin. Politikerna har avhänt sig makten över den ekonomiska politiken till en rad organ som inte står under demokratisk kontroll, som riksbanken och internationella organisationer som ECB, IMF och Världsbanken.
En följd har blivit att det politiska systemet i minskande utsträckning behöver de politiska partierna – och att partierna har mindre behov av sina medlemmar.
Medlemmarnas traditionella roll: att välja ledning, finansiera verksamheten och besluta om och föra ut politiken gör andra mer effektivt. Statliga partibidrag och sponsring har lett fram till att medlemsavgifter idag utgör en obetydlig del av partiernas budget.
Opinionsundersökningar ersätter gräsrötternas synpunkter. Medier och PR-konsulter för ut partiernas budskap mer effektivt än medlemmarna. Och partiernas ledningar rekryteras i allt mindre utsträckning från medlemsbasen och desto mer genom självrekrytering eller handplockning.
Ett växande problem är vad som kommit att kallas policyprofessionella. Politiska tjänstemän som säljer sina tjänster på en marknad till högstbjudande och som fritt vandrar runt med sina expertkunskaper mellan politiska partier, offentlig förvaltning, näringslivet och PR-firmor.
Men har det någon relevans för Vänsterpartiet? Ja, partiet är faktiskt det parti som är mest beroende av offentliga medel, mindre än 10 procent kommer från medlemmarna. Det innebär att många röster är viktigt, inte bara för ökat politisk inflytande utan också för partiets ekonomi.
Under Jonas Sjöstedts och Aron Etzlers ledning inleddes ett intensivt arbete för att professionalisera partiet. Den politiska strategin utformades i nära samarbete med den amerikanska analysföretaget 360. En betydande del av partiets centrala resurser användes för att bygga upp kommunikationsavdelningen. Kommunikationen centraliserades. Ett viktigt inslag var hårdexploateringen av partiledaren, något som varit särskilt tydligt i de senaste valen – då stod det Nooshi på Nooshis keps.
Och politiken formuleras i ökad utsträckning av professionella anställda tjänstemän. Det gäller inte minst ideologiska nyckelfrågor, som den ekonomiska politiken. Vänsterpartiet har haft förmånen att ur egna led kunna rekrytera framträdande ekonomer, som CH Hermansson och Johan Lönnroth. Idag har partiet i stället valt att anställa en chefsekonom utan förankring i Vänsterpartiet, med bakgrund i statlig förvaltning och andra organisationers tankesmedjor, väl skolad i socialdemokratiskt ekonomiskt tänkande. Hans lön på 100 000 i månaden innebär att han tillskrivs samma värde som 3-4 undersköterskor.
Ett annat exempel på konsekvenserna av det policyprofessionella inflytandet i Vänsterpartiets toppskikt är den tidigare kommunikationschefen Jenny Lindahl som lät sig köpas över till en av borgerlighetens mest aggressiva opinionsbildare, Kreab.
Utan att blygas deklarerade hon att hon tänker ta med sig det strategiska tänkande hon utvecklat som anställd inom vänstern till den andra sidan.
Naturligtvis ska Vänsterpartiet ha de främsta ekonomerna och kommunikatörerna. Men för att kunna föra ut partiets budskap krävs erfarenheter och värderingar som återspeglar partiets grundsyn. De kommunikatörer som skapat och spridit bilden på partiordföranden med Kamala-Harris-keps saknar uppenbart den insikten, och framför allt insikt om hur djupt engagemanget för palestiniernas kamp är bland partiets basmedlemmar.
Hur isolerad från verkligheten utanför partihögkvarteret kan man vara om man på fullt allvar tror att det idag skulle vara möjligt att skilja fri-abort-anhängaren Harris från folkmordsförsvararen?
Det finns ytterligare ett svar på frågan vi ställde inledningsvis, nämligen att så stor del av partiledningens uppmärksamhet är knutet till det parlamentariska arbetet och framför allt trängtan efter att få sitta i en framtida regering. Problemet är att Socialdemokraterna sätter ett högt pris för att acceptera Vänsterpartiet.
Självklart kommer Magdalena Andersson kräva att den nya regeringen accepterar huvuddragen i hennes repressiva kriminal- och migrationspolitik och ekonomiska åtstramningar, här kan Vänsterpartiet bara räkna med marginella förändringar. Men det finns ett område där det helt saknas utrymme för varje kompromiss: försvars- och säkerhetspolitiken. Vänsterpartiet har redan inlett sin reträtt genom att utan prut acceptera en exempellös militär upprustning och lovat att inte driva utträdet ur NATO.
Harris-kepsen kan bara förstås som ytterligare en försäkran om att Vänsterpartiets ledning är beredd att betala vad en regeringstaburett kostar.
Det är också i detta perspektiv man måste förstå att partiledningen som svar på högerns groteska påståenden om antisemitism inom Vänsterpartiet vikt undan och istället svarat med repressiva åtgärder mot egna partimedlemmar.
Det finns naturligtvis goda skäl för Vänsterpartiet att försöka bidra till uppkomsten av en radikal arbetarregering efter nästa val. All erfarenhet visar samtidigt att en framgångsrik vänsterregering måste vila på aktiva rörelser och social kamp runt om i samhället. Vänsterpartiet skulle bättre än någon annan kraft kunna stå i ledningen för en sådan mobilisering.
Men då måste makten, som Vänsterpartiets Demokratiska grundsatser slog fast redan för hundra år sedan, ligga hos partiets djupa led, inte hos parlamentariker och policyprofessionella.
Kjell Östberg
Läs också:
Tankar om 7 oktober och den historiska vedergällningens regel