Fler hundratals miljarder till krigsmakten och vapenindustrin
Alla riksdagspartier överens
Farlig flockmentalitet
Även V-ledningen marscherar ner i det militaristiska träsket.
Artikeln har tidigare varit publicerad som ledare i nättidningen Internationalen.
Det råder total politisk enighet i Sveriges riksdag om en fortsatt militär upprustning, konstaterade SVT:s Mats Knutsson i en kommentar till de senaste veckornas överläggningar om det säkerhetspolitiska läget. Trumps utspel i närtid skakar om och rör upp känslor av oro och panik.
Det är allvarligt och kräver reaktioner, men det är skrämmande att notera hur snävt tolkningsutrymmet är för vilken typ av reaktioner det bör handla om. Nu propageras i medier och från talarstolar att det från början måste stå klart, utan att det ens behöver diskuteras, att rådande situation bara kan bemötas med ytterligare upprustning.
Debatten begränsas till frågan om hur upprustningen ska finansieras. De borgerliga vill göra det utan skattehöjningar, vilket vi alla vet betyder kraftiga nedskärningar i en redan svårt sargad välfärd. Socialdemokraterna föreslår införandet av en särskild beredskapsskatt. Vänsterpartiet argumenterar för att lätta på det ekonomiska ramverket, möjliggöra lånefinansiering och därmed dämpa trycket mot välfärden. I övrigt är tongångarna påfallande samstämmiga.
Men vi behöver inte sträcka oss särskilt långt tillbaka i tiden för att se farorna med den här typen av flockmentalitet. I en nyligen publicerad sammanställning över Sveriges första år i Nato påminner Svenska Freds om tongångarna i den ensidiga debatten om ett svenskt medlemskap. Det hänvisades till “tryggheten” som följer med Artikel 5, den princip om “En för alla, alla för en”, vilket ska garantera att övriga medlemsstater rycker ut till försvar om en medlemsstat attackeras.
Den tidigare och den nuvarande regeringen vidhöll att det inte fanns skäl att ha permanenta amerikanska militärbaser eller kärnvapen i Sverige under fredstid. Såväl experter och politiker som dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist hävdade rentav att ett medlemskap i militäralliansen var ett relativt billigt alternativ för att garantera Sveriges säkerhet – utan tryggheten som ett Natomedlemskap antogs medföra skulle vårt land tvingas bära kostnaderna och riskerna helt själva.
Efter ett års medlemskap kan vi konstatera att dessa försäkringar redan visat sig slå slint.
Sverige har gått från att aktivt arbeta för global nedrustning till att bidra till en normalisering där kärnvapen allt oftare beskrivs som något säkerhetsskapande. DCA-avtalet är undertecknat vilket öppnar för permanent amerikansk militär närvaro i Sverige. Vapenexport till den förtryckande regimen i Turkiet har fått grönt ljus. Utgifterna för fortsatt upprustning eskalerar och det sker nu inte primärt med hänvisning till ett yttre hot utan till oberäkneligheten hos Natos i särklass mäktigaste medlemsstat USA.
Detta haveri väcker frågan om vad det egentligen innebär att ta ansvar i en krissituation. Är det att rusa när alla andra rusar, eller att stanna upp och fundera över vilken väg som är rätt att gå?
Vänsterpartiet har av partistrategiska skäl valt att stämma in i kören om mycket mer pengar till militären. Trots väsentliga invändningar mot hanterandet av kärnvapenfrågan och DCA-avtalet är V:s beskrivning av världsläget slående lik övriga partiers.
Vid en presskonferens den 6 mars slog Nooshi Dadgostar och Ida Gabrielsson fast att det nya säkerhetspolitiska läget “ställer krav på våra samhällen … Vi måste bygga Sverige starkt och det behöver gå snabbt”.
Förhoppningen är förstås att man i svenska folkets och övriga partiers ögon ska framstå som ansvarstagande, som ett parti som förstår att läget är så allvarligt att det inte finns utrymme att gräla. Vänsterpartiet ska visa att de strama budgetregler som regeringen och socialdemokraterna envisas att hålla fast vid faktiskt står i vägen för att förverkliga den upprustning de åtagit sig att genomföra, när de mildras öppnas möjligheter till parallella investeringar i klimatomställning, infrastruktur och välfärd:
”Det går inte att surra sig fast vid ett ramverk som var utdaterat redan när det infördes. Vi behöver få bort investeringsbromsen för att snabbt bygga ett starkt samhälle redo att klara kriser och i värsta fall krig”, meddelar V-ledningen.
Men det ironiska är att Vänsterpartiets ledning istället surrar sig fast vid ett politiskt projekt som det inte har inflytande över och som av allt att döma bokstavligt talat kommer ske på bekostnad av de offentliga satsningar som partiet gjort till sina huvudprioriteringar.
Verkligt ansvarstagande i denna situation vore att formulera en självständig oppositionsroll. Det skulle ge frihet att utveckla en egen analys som hjälper oss att på djupet förstå drivkrafterna bakom den nya världsordning som växer fram. Det skulle ge trovärdighet gentemot den fredsrörelse som mot alla odds försöker samla opinioner i Sverige och internationellt mot krig och för nedrustning. Det skulle skapa utrymme att formulera en politik som är radikalt annorlunda än övriga partiers – utifrån att den angriper rötterna till vår högexplosiva samtid.