För några år sedan när jag gick med min kamera vid Ekeby våtmark här i Eskilstuna fick jag vara med om en märklig upplevelse. Det var i slutet av september 2013.
Jag hade följt ett häckande svanpar sedan tidigt på våren. Av de 7 nykläckta ungarna var det 6 som överlevde. Så här på hösten hade de fått full storlek, men bar fortfarande sin gråbrun-spräckliga fjäderdräkt.
Den här gången såg jag hur familjen Svan samlades ihop ganska tätt. Sedan, helt plötsligt, började mamma och pappa Svan flaxa febrilt med vingarna. Genast hängde ungarna på och flaxade lika ivrigt. Det var i stort sett “på stället marsch”. Ungefär som när människor springer på ett löpband på gymmet – man springer och springer, men kommer ingenstans.
Så höll svanarna på kanske 5-10 minuter. När de slutat sitt intensiva flaxande följde jag efter familjen Svan. Efter cirka en halvtimme upprepades proceduren med det ihärdiga flaxandet.
Jag vet inte varför de gjorde så. Men jag misstänker att det helt enkelt var hårdträning inför höstens flytt söderut.
När jag kom tillbaka några dagar senare såg jag samma sak igen. Ett ivrigt flaxande. Men också att ungarna försökte springa på vattnet, som svanar gör när de tar sats för att kunna lyfta.
När jag återkommer ett par veckor senare ser jag hela familjen Svan uppradade nästan på linje – som inför starten på ett 100-meterslopp.
Nästan exakt samtidigt sätter alla fart rakt mot mig. När ungarna fått tillräcklig fart ser jag hur de lättar lite över vattenytan.
De flyger – kanske för första gången. Men det blir en kort flygtur bara några meter upp i luften.
När jag tittar på bilderna efteråt ser jag en liten dråplig detalj. En sothöna råkar hamna mitt i “skottlinjen” för den framrusande svanungen. För att inte bli påkörd tvingas sothönan dyka i sista sekunden för att rädda livhanken.
Så vårdslöshet i trafik är inte bara en mänsklig företeelse.
Ytterligare någon vecka senare, i slutet av oktober, ser jag svanungarna göra allt längre och högre flygturer över våtmarksområdet.
Men det räcker inte med att kunna flyga. Man måste kunna landa på ett säkert sätt också. På sista bilder ser man hur det går till. Fötterna används som “surfplattor”. Missbedömer man avståndet kan stjärten användas som broms.
De är redo för flytten söderut.
Text och foto:
Rolf Waltersson
