Göran Eklöfs artikel har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.
*******
Det brukar sägas att om man bara har en hammare så ser alla problem ut som en spik. Kärnkraften är Tidöregeringens hammare. Oavsett om problemet är höga elpriser, den nödvändiga klimatomställningen eller förväntningar på en ökad efterfrågan på el så är svaret detsamma: nya kärnkraftverk.
“M, KD, L och SD är överens: Ny regering. Ny kärnkraft.”, annonserade Moderaterna inför valet.
Men Tidöpartierna är inte bara överens – de verkar helt besatta av sina kärnkraftsdrömmar. Det spelar ingen roll hur mycket det kostar att bygga kärnkraft, hur lång tid det tar, eller vad effekterna blir för utvecklingen av de förnybara energislagen. För att inte tala om kärnkraftens risker, inklusive sårbarheten i ett förvärrat säkerhetsläge.
Regeringens vision bygger på en hög grad av önsketänkande. Exempelvis lovade de två moderata ministrarna Svantesson och Bolin för precis två år sedan att regeringen skulle ta det första spadtaget för ett nytt kärnkraftverk före riksdagsvalet 2026. Det var orealistiskt redan då, men idag bekräftar bland andra Strålsäkerhetsmyndigheten att det är omöjligt.
Visionen bygger också på okunnighet och/eller arrogans. I december 2024 avvisade finansministern Svantesson DN:s fråga om kärnkraften är samhällsekonomiskt lönsam och svarade att hon knappt ens förstod frågan:
— Problemet är att det inte finns några alternativ. Alla inblandade här vet ju att det inte finns någon annan bättre teknik i dag.
Men just frågan om det finns billigare och bättre alternativ till kärnkraften är något som regeringen konsekvent vägrat att utreda. Man har inte heller från regeringens sida tagit fram någon analys av hela energisystemet som underlag för avvägningar och strategiska beslut.
Kärnkraften ska alltså byggas ut till varje pris. Regeringen, som tidigare pratat om vikten av “teknikneutralitet”, tillsatte snabbt en särskild kärnkraftsamordnare, Carl Berglöf. Han rekryterades direkt från jobbet som kärnkraftslobbyist på energiföretagens branschorganisation.
Året därpå tillsattes en utredning om finansiering av investeringar i ny kärnkraft. De viktigaste förslagen, som presenterades i höstas, gick i korthet ut på:
att staten skulle stå för förmånliga lån på upp till 300 miljarder kronor och 100 miljoner i statligt ägarkapital för bygget av fyra reaktorer;
att ägarna till verken garanteras ett lägsta elpris på 80 öre per kWh, oavsett marknadspriserna, under hela 40 år. Mellanskillnaden bekostas av elkunderna via elskatten. Under 2024 låg elpriset på i genomsnitt 38,6 öre;
att villkoren för återbetalning av lånen kan förhandlas om ifall verken ändå blir olönsamma.
Utredningens förslag möttes av massiv kritik från många håll, inklusive från flera av regeringens egna expertmyndigheter och delar av näringslivet. Kritikerna pekade bland annat på att regeringen varken utrett alternativa lösningar till att bygga ut kärnkraften eller konsekvenserna av att kraftigt subventionera nya kärnkraftverk. De lagda förslagen innebär stora ekonomiska risker både för staten och för elkunderna. Att ensidigt ösa mängder med pengar över kärnkraften kan också minska viljan att investera i andra energislag som kan byggas ut både billigare och snabbare.
Men när regeringen i förra veckan presenterade sin proposition med utgångspunkt i utredningen syntes inga spår av att man lyssnat på kritiken. Tvärtom hävdade regeringen att utredningen fått ”brett stöd från det arbetande och producerande Sverige”. Man lägger heller inte förslag om vilken nivå subventionen till företagen ska ligga på – det ska lösas i senare förhandlingar med de berörda företagen. Underförstått att den subventionen ska tillåtas bli tillräckligt hög för att företagen ska vara beredda att investera.
Oppositionspartierna har helt avvisat regeringens förslag. “Grisen i säcken” och ”“ett slukhål för skattebetalarnas pengar” och “det får inte kosta hur mycket som helst” lyder några av kommentarerna, även från de partier som i princip inte motsätter sig en utbyggnad av ny kärnkraft.
Genom sitt illa förankrade förslag kan Tidöpartierna mycket väl ha skjutit sig själva i foten. För dem är ett beslut om att bygga ny kärnkraft inte något som man vill dela “äran” för med andra partier – den trofén vill man vinna helt själv. Regeringen har därför konsekvent vägrat att samråda med oppositionspartierna i frågan.
Men är det något som ett företag som överväger att investera hundratals miljarder kronor över en tidsperiod på 40-60 år önskar sig, så är det politiskt stabila spelregler och förutsägbarhet. Så även om regeringen lyckas få majoritet för sina förslag i riksdagen är det långt ifrån säkert att det leder till några nya reaktorer.
Och utan sin hammare står det än mer klart hur svarslösa Tidöpartierna står inför de brådskande klimatutmaningarna.